Sida 460
Världsbyggnaden
460
fram med maskens långsamhet - tyckes det. Så ock med stjärnorna. Det stora flertalets rörelser bli för blotta ögat icke märkbara på åratal, ja, icke ens på hundra eller tusental år. Stjärnhimmelen har i det stora hela samma utseende nu som i våra förfäders tid. Samma bild af Orion m. fl. stjärnbilder skulle man kunna igenkänna genom jämförelse mellan dess utseende nu och under människosläktets förhistoriska tid. Likväl måste stjärnorna ovillkorligen alla vara i rörelse. Detta bekräftats äfven af nutidens till ytterlig skärpa drifva astronomiska iakttagelser. Den lilla rörelse, som under människoåldrar undandrager sig att blifva märkbar för blotta ögat, synes med de astronomiska instrumenten mången gång på ett enda år.
Till sist fästa vi vår uppmärksamhet vid vissa himlakroppar, som i själfva verket äro de mest storartade i himlarymdens djup, ehuru de för oss - och endast i tuberna - visa sig blott såsom små lätta molntappar eller små dimlika ljusfläckar - de s. k. nebulosorna. En del bland dessa har befunnits vara ingenting annat än stjärnhopar af det slag, som vi förut lärt känna. En sådan kan nämligen vid användandet af mindre kraftiga tuber se ut som ett litet ljusmoln, men vid1 förstoringens ökande, som man säger, »lösa upp sig» i stjärnor, på samma sätt som ju Vintergatan för blotta ögat har utseende af en moln- eller töckenartad massa. Andra nebulosor däremot ha funnits vara af ett helt annat slag, nämligen i verkligheten just det, som de tyckas vara, eller en dimartad massa af ofantlig utbredning. Ne,bu-losornas afstånd från oss är lika omätbart stort som stjärnornas. När man vet, att på ett sådant afstånd hela vårt solsystem eller planeten Neptuni bana är att betrakta som försvinnande liten, och när man å andra sidan iakttager, att vissa nebulosor det oaktadt visa en ganska stor utbredning på himlahvalfvet, så inser man lätt, att deras verkliga storlek måste vara oerhörd. Men vidare är det också ganska visst, att den massa, som sammansätter dem, måste vara till ytterlig grad förtunnad. En märklig nebulösa af det förra slaget finner man i stjärnbilden Jakthundarne (under Stora björnen, se fig. 21) och en af det senare slaget i Orion under bältet.
Ett närmare studium, af de egentliga nebulosorna eller töcken-massorna har ådagalagt en utveckling från den mest oregelbundna form till allt högre former. De ha därigenom gifvit oss nyckeln till den »världsförklaring» eller förklaringen öfver himlakropparnas utveckling ur den ena formen till den andra, med hvilken förklaring vi i nästa afdelning sysselsätta oss.
Källa: Project Runeberg ·