Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium

484

är att bortskaffa osund och införa ren atinosferisk luft, med andra ord att luftväxla. Men ändock sker äfven i vanliga hus en luftväxling; vi kalla denna den naturliga till skilnad från den, som nu alltmera begynner införas och som kallas den artificiella eller konstgjorda. Denna naturliga luftväxling beror därpå, att våra byggnader lyckligtvis äro otäta. Icke blott genom springor i fönster och dörrar kan luften intränga, utan själfva byggnadsmatcrialierna, tegel och virke, äro porösa och otäta och låta luften gå igenom sig - och detta trots alla våra bemödanden att för värmens skull utestänga den. Då nu under vintermånaderna en drifvande kraft kommer till, hvilken sätter luften i rörelse, så måste luftväxling uppkomma. Denna drifvande kraft är skilnaden mellan luftens värme inne och ute; då den alltid inne är betydligt lättare än ute, måste den kalla luften sila sig igenom alla dessa otätheter, om hvilka vi talat, och undantränga den varma luften, som genom otätheterna i taken bortgår från bostäderna. Dessutom tillkommer naturligtvis särskildt under eldningen det luftoinbyte, som förbränningen fordrar; att en sådan bortförsel af luft, som då sker ur våra rum, kan försiggå är bästa beviset på att våra bostäder ingalunda äro lufttäta.

Men denna naturliga ventilation har nu visat sig otillräcklig att annat än i större, föga bebodda våningar förekomma den luftförskäm-ning, som måste af hälsovården anses otillåten, om luftens beskaffenhet ej skall verka hälsovidrigt. Man har därföre tillgripit den artificiella luftväxlingen, den, som i dagligt tal plägar kallas ventilation.

I sin enklaste form består den blott i ett underlättande af den naturliga genom att öka storleken af tillförselöppningarna för den friska atmosferiska luften. Man gör detta genom anbringande af s. k. ventiler. De enklaste af hvar man kända äro de fönsterrutor, som under vintern ej tillklistras, utan kunna öppnas för att släppa in frisk luft; de äro en god sak, och, där de finnas, användas de i allmänhet alldeles för litet, vanligen blott en kort stund om dagen. Deras olägenhet består däri, att, som de vanligen finnas i nedre delen af fönstret, den friska kalla luften införes i nivå med de människor, som vistas i rummen, och därigenom af kyler dessas kroppsyta, kännes kall och »rå» och verkligen kan föranleda förkylningssjukdomar, katarrer, reumatism, tandvärk etc. genom den hastiga afkylning, som kan blifva en följd af deras användande. Långt bättre är därföre det utländska bruket, som också hos oss i städerna börjat användas, nämligen att låta dessa fönsterrutor finnas i öfversta delen af fönstret. De böra så anordnas, att rutan kan fällas inåt och är försedd med skärmar på sidorna; därigenom tvingas den kalla luften att taga vägen till öfre delen af rummet, uppvärmes där och kommer först som uppvärmd luft, emedan blandad med rummets egen varma luft, i beröring med den ventilerande. Ännu bättre är att i själfva väggarna anbringa dylika ventiler, likaledes öppnande