Sida 512
X. Om förekommandet af sjukdomar; smittosjukdomarna
512
inom den för dem disponerade organismen förmåga att mångfaldiga sig och härleda sig endast från denna; dessa utgöras af de egentliga smittosjukdomarna, som öfvergå från person till person eller på sin höjd, emedan de en tid utan att mångfaldiga sig kunna lefva utom organismen, också kunna föras med ämnen, härrörande från den sjuke eller som varit i beröring med honom, till andra platser. Somliga af smittämnena kunna återigen mångfaldigas utom människokroppen och kunna därföre, äfven om deras utvecklingssätt hindrar dem att i regeln öfvergå från person till -person och således vara egentligen smittosamma,, åstadkomma stora farsoter; dit höra t. ex. koleran, nervfebern m. fl. Om dessa smittämnen utom organismen träffa lämplig jordmån, t. ex. genom en oren, med organiska ämnen fylld mark, som i många samhällen förekommer, utveckla de sig i stora kvantiteter och kunna sedan genom luften och vattnen öfverföras på människor.
Som vi se, förekomma i dessa infektionssjukdomar en stor mångfald af företeelser. Vi skola nu något närmare omtala en del bland de viktigare och tillse, hur hvar och en bland dem i dessa hänseenden förhåller sig.
Kopporna ha en inkubationstid af J 4 dagar ungefär, d. v. s. 14 dagar förgå emellan smittans öfverförande och sjukdomens utbrott. Då visa sig på hudytan och slemhinnorna koppustlerna, som att börja med äro fyllda med lymfa och sedan med var. En ytterst häftig feber, hufvudvärk, allmänt illamående, smärtor i korsryggen plåga den sjuke. Om sjukdomen går till hälsa, varar den omkring 2 ä 3 veckor; den efterlämnar ärr på de ställen, där koppustlerna förefunnits.
Sjukdomens genomgående åstadkommer immunitet. Redan på 1700-talet hade man från orienten lärt sig att inympa var från kopppatienter under en lätt förlöpande epidemi för att på sådant sätt åstadkomma koppsjukdomen, som då vanligen förlöpte tämligen godartadt; i allmänhet dog ej mer än l på 100 af sålunda med koppvar ympade. Denna med "konst åstadkomna koppsjukdom var således ändock långt ifrån ofarlig, men den tiden kunde så godt som alla människor i Europa vara beredda på att en gång i sitt lif få genomgå sjukdomen, alldeles som nu för tiden nästan hvarje människa en gång i sitt lif genomgår mässlingen. Man föredrog därföre att genomgå en mindre farlig form af sjukdomen än att kanske få den i mycket farlig form och löpa långt större risker att aflida. Men flere skäl gjorde, att denna s. k. koppympning eller inokulation aldrig blef mycket allmän. Äfven i den lindriga formen, som inokulationen i allmänhet åstadkom, var sjukdomen besvärlig och tidsödande att genomgå, och inokulationen kunde därföre aldrig spridas till de arbetande, som dock mest behöfde den, och dessutom utgjorde ju hvarje sådant fall en källa till fara för
Källa: Project Runeberg ·