Sida 516
X. Om förekommandet af sjukdomar; smittosjukdomarna
Älf)
inga botemedel alls, och i flertalet kunna vi blott lindra symptomen och måste inskränka oss till att låta organismen själf utkämpa sin strid för lifvet; lyckligt, att den så ofta går segrande ur striden, att .i densamma innebor en läkekraft, som ofta helår - en sanning, som de gamla kände, då de talade om naturens läkande kraft.
Hvad erfarenheten lärt oss om förebyggandet af dessa sjukdomar belöper sig i hufvudsak till följande.
Vid yttre skador måste bakteriernas, de s. k. sårbakteriernas, införande i såren hindras, och de, som inkommit, böra göras maktlösa. Yi uppnå detta genom den s. k. antiseptiska sårbehandlingsmetoden. Vetenskapen har nämligen kommit till insikt om att bakterierna liksom andra lefvande väsen skadligt påverkas af en mängd ämnen, hvilka för dem äro dödande gifter. Många af dessa känna vi redan, och ständigt upptäckas nya. Redan nu äro flere sådana bekanta, som tillåta oss att sköta sårbehandlingen så, att, om den i tid varit »antiseptisk-», hvarje fara för sårförgiftning upphäfves. Det allmännast använda ämnet är karbolsyra i lösning af 2-5 på 100 delar vatten; ännu kraftigare verkar sublimat, t. o. m. i så utspädd lösning som l på 1,000 delar vatten. Grenom denna behandlingsmetod hafva sårsjukdomarna, äfven barnsängsfebern, förebyggts i så hög grad, att de blifvit sällsynta, då de fordom voro dagligdags erfarenheter.
Vaccinationen är exemplet på en annan förebyggande behandlingsmetod, som i framtiden antagligen får stor betydelse för människosläktet. Redan nu har den i afseende på en sjukdom uträttat storverk; de nationer, hvilka bäst genomfört densamma, hafva så godt som alldeles undgått att hemsökas af kopporna. En likartad behandling borde mot de många andra sjukdomar, hvilka efterlämna immunitet, kunna upptäckas, och redan hafva mot flere djursjukdomar, såsom mjältbrand, vattuskräck, hönskolera, hästtyfus, rauschbrand m. fl., sådana mer eller mindre verksamma inympningsmetoder upptäckts. Men mot de många infektionssjukdomar, som ej efterlämna immunitet, torde något sådant skydd antagligen ej stå att erhålla, och dit höra ej få bland de viktigare infektionssjukdomarna, bland andra tuberkulosen.
De sjukas omsorgsfulla af skiljande från de friska utgör hittills den bästa och mest allmänt användbara metoden för att hindra farsotens uppträdande, för så vidt det gäller de egentliga smittosjukdomarna, som smitta direkt från person till person. Det är ytterst svårt att genomföra ett sådant afskiljande af de sjuka, deras isolering, som det kallas, i de sjukas hem, i synnerhet då det gäller de fattiga, hvilka vanligen äro trångbodda och ej hafva flere rum till sin disposition. Man har därföre för de farligare bland dessa sjukdomar, smittkoppor, fläcktyfus, skarlakansfeber, difteri, begynt i städerna inrätta särskilda s. k. epidemisjukhus, där sådana sjuka mottagas ifrån sina hem. Of-
Källa: Project Runeberg ·