Sida 658
Tyskland.
62
visa stor likhet med Skandinaviens. Vid den kristna tideräkningens början voro de germaniska folken stadda i utbredning öfver sydliga Tyskland, som förut innehades af keltiska stammar. Deras anfall på det romerska riket blefvo i början afslagna, under det att germanerna i sin ordning kraftigt värjde sitt lands själfständighet mot de världseröfrande romarne. Det romerska rikets förfall gaf dock upphof till den stora folkvandringen, då väldiga germaniska folkmassor utbredde sig öfver de romerska länderna, där de efter 400 stiftade en mängd riken. De östliga landsdelarna, som härigenom blifvit folktom ma, uppfylldes af slaver, som ryckte in i de borttagande germanernas spår. Ur de germaniska rikenas inbördes kamp utgingo frankcrna som segrare, och deras konung Karl den store lät år 800 kröna sig till romersk kejsare, sedan han gjort sig till herre öfver större delen af västra Europa och varaktigt tryggat kristendomens herravälde i Tyskland. Sedan hans sonsöner delat hans välde mellan sig, ansågs Tyskland utgöra ett eget rike. Värdigheten af romersk kejsare stannade snart hos de tyska konungarne, men det nya romerska riket vann aldrig någon stadga under de oupphörliga striderna med de mäktiga länsfurstarne och adeln å den ena sidan samt den katolska kyrkan och påfvemakten å den andra. Dessa strider uppfylla hela medeltiden, hvarunder dock tyskarne småningom lyckades från slaverna återvinna de förlorade landsdelarna i öster och hansestädernas förbund höjde sig till den förnämsta sjömakten i de nordliga hafven. Grenom reformationen lösryckte sig största delen af det tyska folket från påfvarnes och den katolska kyrkans herravälde, men de däraf framkallade striderna gjorde de många små staterna i det närmaste oberoende af den kejserliga makten, som däraf bragtes till branten af sin undergång, ehuru den till namnet ägde bestånd ända till 1806. Ur det förfall, hvari de många krigen försänkt Tyskland, arbetade sig den preussiska staten långsamt upp under dugliga härskare, gjorde det ena land-förvärfvet efter det andra, på samma gång den tilltog i inre välmakt, ända till dess den 1871 efter en följd af stora krig lyckades å nyo upprätta det tyska kejsardömet.
I spetsen för det nya riket står konungen af Preussen såsom ärftlig kejsare och vid hans sida ett förbundsråd, utsedt af de särskilda staternas regeringar, samt en riksdag, vald af folket med allmän rösträtt. De öfriga staterna äro kejsaren lydpliktiga i allt, hvad som rör rikets gemensamma ärenden, men för sina särskilda angelägenheter hafva de, liksom afyen den preussiska staten, sina egna regeringar och sina egna landtdagar. Rikets åt alla sidor öppna gränser tvingar det att underhålla en väldig härsmakt. Värnplikten är allmän, med lång tjänstetid, och bördorna för härens underhåll äro i hög grad tryckande. Militären aktas som det förnämsta ståndet i riket och är utrustad med många privilegier och förmåner.
Källa: Project Runeberg ·