Sida 155
Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434
demars konungadöme varade icke längre än till år 1330, då han återgick till sitt förra hertigdöme, och som ersättning fick då grefve Gerhard Fyen som arflän, med rätt att, derest hertig Valdemar aflede utan arfvingar, fa utbyta Fyen mot Sönder-Jylland. Som pantlän fingo holsteinarne kort derefter mottaga Nörre-Jylland. Konung Valdemar Atterdag vinnläde sig under liela sin regering att liäfva de missförhållanden, som under konung Kristofers tid hade uppstått, och måste för sådant ändamål tidtals göra eftergifter åt några, för att af dem vinna frid och hjelp, tidtals åter af dem söka återvinna hvad de innehade af danskt land. Så äfven med holsteinarne, hvilka till en början fingo i stället för Nörre-Jylland det för dem, genom sitt läge invid Holstein, vida behagligare Sönder-Jylland, men som sedermera fingo nöja sig med att åse, huru konungen, genom panters igenlösande, återvann det ena sondeijylländska området efter det andra. När konung Valdemar dog, skyndade sig holsteinarne att åter taga det af dem så ifrigt eftersträfvade landet i besittning, och drottning Margareta, som den tiden icke förmådde tillbakavisa deras anspråk, öfverlemnade år 1386 Sönder-Jylland som ärftligt län åt en af dem, grefve Gerhard VI; fördraget stadfästes ytterligare år 1392.
Denne grefve Gerhard, som antog titeln hertig af Slesvig1, kallades, så .snart Erik hade blifvit dansk konung, att hylla honom% men vid detta tillfälle yppades olika meningar angående hertigens skyldigheter. Drottningen fordrade af honom vasalltjenst, under det han, åberopande sig på tidigare löften, icke ville medgifva någon krigstjenst annat än till rikets försvar, ehuru väl han äfven annars ville göra krigstjenst, dock mot sold. Emellertid aflade hertigen sin hyllningsed, men fick icke, enligt tysk sed, hertlgdömet sig öfver-låtet som län medelst fanas öfverlemnande. För större säkerhet lät konung Erik uppsätta ett af vitnen styrkt bref, att han hade tillbjudit hertigen länet på öfliga vilkor, men att denne hade vägrat att mottaga det. Hertigen stupade under en strid mot ditmarskerne år 1404, efterlemnande sin maka Elisabet, en syster till konung Albrekts senare gemål, och tre omyndiga söner samt en hersklysten broder, grefve Henrik, biskop af Osnabriick. Hertiginnan, som fruktade svågerns planer och dessutom hade att göra med motspänstiga undersåtar, vände sig till fru Margareta med bön om hjelp, hvilken denna icke var sen att lemna. Hon åtog sig fru Elisabets och hennes söners sak, men begagnade sig af tillfället for att genom inlösning af pantlän vinna för Danmark den ena delen af hertigdömet efter den andra. Farhågan att förlora hela landet förmådde år 1408 fru Elisabet att ingå ett förbund med svågern, och holsteinarne begynte år 1410 ett krig mot Danmark, ett krig som, till konung Eriks skam och hans rikens stora skada, varade i årtionden.
Kriget fördes med vanlig våldsamhet. Holsteinarne nedbröto den slesvigske biskopens slott, hvilka voro pantsatta till konung Erik, och öfverföllo biskopen i hans boning, dödade och misshandlade hans folk och sårade honom sjelf, hvarefter de satte honom på en halt, långhårig häst och förde honom i sådant skick genom landet, till dess de kastade honom i ett fängelse. 1
1 Förut kallades landet alltid Sönder-Jylland.
Källa: Project Runeberg ·
