Sida 12
Folkungatidens slut. 1350—1389
Norge,
VI
utnämde
dets angelägenheter och som allt mer visade sig benäget att vinna äfven en stor del af den makt och myndighet som af gammalt tillkom konungen, kunde Israel, derest han visade sig vara en dugande man, tack vare möderne-frändskap och svågerlag, räkna på inflytande långt utom Uplands gränser. Att han från början delade det fosterländska i stormännens sträfvanden, kunna vi se deraf, att han var en af löftesmännen for den summa, med hvilken Sverige tillöste sig de holsteinska grefvarnes panträtt till Skåne.
Omständigheterna voro äfven sådana, att Israel icke gerna kunde undgå att spela en rol vid sidan af den något yngre konung Magnus. Bådas fader, lagman Birger och hertig Erik, hade varit förtrogna vänner. När den unga grefvedottem från Namur blifvit Sveriges drottning, fick Israels syster fru Birgitta den ansvarsfulla posten att vara hennes hofmästarinna och kom således i ständig beröring med liofvet. Israel sjeif, som i slutet af år 1326 ännu icke var myndig, var åtminstone redan år 1334 lagman i Upland och synes i början af 1340-talet hafva erhållit riddarvärdigheten. Om hans verksamhet veta vi intet, men att denna måtte hafva varit af en betydande art, kunna vi sluta deraf, att när konung Magnus år 1344, vid sin afresa till en interimsregexing, bestod denna af erkebiskop Hemming, herr Nils Abjörnsson (af sparreslägten) som en tid varit konungens drotsete, af herr Israel samt af väpnaren Johan Kristineson (likaledes af sparreslägten), hvilken den tiden var konungens högste embetsman.
Ännu ett prof på sin konungs tillit fick herr Israel mottaga. När konung Magnus rustade sig till sin första härfärd mot ryssarne (1348), till en del ett försvarskrig, till en del ett korståg, och herr Israel intet högre önskade än att Ions dgin (tvr^nfarT”" mot hedningarne och dö der i strid för den heliga
tron, yrkade konungen, att han skulle stanna i Sverige och der, såsom konungens väldige embetsman, förestå regeringen i konungens stad. Herr Israel hade näppeligen beqvämat sig dertill, om icke hans syster, fru Birgitta, som på honom utöfvade ett stort inflytande, i Guds moders namn uppmanat honom att hörsamma konungéns bud. »Om de, sade hon, hvilka veta rättvisan och åstunda att göra henne, neka att taga arbete eller börda för Guds heder, huru skall det riket stå i sin makt? Derför skall en god och rättvis man dragas af Guds kärlek och af god vilja taga uppå sig att styra allmogen, så att han må hjelpa många.» Hon förmanade herr Israel, Guds moders vän, att »taga rikets styrsel och värdighet for Guds heder, hafvande alltid sanningens ord i munuen och rättvisans svärd i handen, att ej skåda eller böja sig till menniskors tycken, ej till fränder eller vänner eller tjenare, att ej akta någon menniska, så att rättvisan försummas».
Efter konungens återkomst från kriget, hvars firande framkallade klander af fru Birgitta, synes herr Israel hafva trädt tillbaka. Herr Nils Tures-s
Källa: Project Runeberg ·
