Sida 251
Motstånd mot unionen. 1434—1470
om konungavalet stå icke i öfverensstammelse med den svenska landslagens stadganden. Det var obestridligen godt, att regeringen anordnades for de fall, då konungen icke var närvarande i landet; antalet af högre embetsmän var ökadt, till hugnad för de store, för hvilka äfven utsigten var öppnad att möjligen utses till konung. Mer än allt annat förtjenar det kanske vår uppmärksamhet, att Gotland räknades till Sverige; svenskames anspråk i detta afseende hade således blifvit godkända af de andra rikenas ombud.
Karl Knutsson fick i Nyköping veta, att konung Erik hade blifvit förhindrad att komma till mötet i Söderköping, och red han då dit ned jemte Erik Puke. Med stort följe red han in i staden, basunare och lekare gingo i spetsen af tåget; men han kallades genast ut till Djursnäs (Jursnäs), en mil från staden, der drotseten underhandlade med de andra rikenas råd. Han svor här konungen huldhet och mottog derefter jemte drotseten de församlade svenskames trohetsförsäkringar, hvarefter man, på hans enträgna uppmaning, genast tvang de utländska fogdarne, som öfvervoro mötet, att afstå sina fästen. Dessa öfverlemnades nu åt svenskar. Karls svåger herr Nils Stensson (natt och dag) hugnades med mycket stora förläningar, Hans Kröpelin fick till lön för sin vid många tillfallen visade redlighet Abo hus, Erik Puke fick behålla Kastelholm. Stockholms fäste öfvertogs af drotseten och marsken, den förre fick förborgen, den senare det fasta tornet eller adelhuset (jfr s. 135).
Alla voro dock icke belåtna med sakernas nya skick i Sverige. Herr Broder Svensson, hvars deltagande i konung Eriks krig vi förut (s. 178) omtalat, kom omedelbart efter mötet i Söderköping och förebrådde marsken hans mannamån vid utdelningen af förläningarna. Dagen derpå blef han aflifvad. Erik Puke uppviglade folket i vestra Södermanland och vestra Vestmanland, Nerike och Dalarna och måste marsken gå ut mot honom med väpnad styrka. I Vesterås lät han, för att injaga skräck hos allmogen, bränna fyra bönder, i Torshälla (Torsharg) bröt han sig in i kyrkan och tillegnade sig stadsbomes der förvarade egendom, Erik Puke sjelf blef af Karl Knutsson gripen och sänd till Stockholm, der herr Kristiem Nilsson (i början af 1437) lät halshugga honom. Enligt rimkrönikan hade Erik genom upprepad trolöshet gjort sig fortjent af sitt öde. Deremot, enligt skildringen hos Ericus Olai, hade han infunnit sig hos marsken på lejd och trots denna aflifvats, till sorg för erkebiskop Olof, som i böljan tillstyrkt hans död, och biskop Tomas; som hade varit löftesmän för lejden. Erkebiskopen skulle ej ansett sig efter detta värdig att läsa mässan, förr än han hade fått påfvens absolution, hvilken dock icke hann honom, innan haji under resa till rådsmötet i Kalmar afled, efter hvad samtida visste berätta, förgifven i en dryck mandelmjölk, som någon af rikets store hade sändt honom, den 25 juni 1438. Man har som bevis för biskop Tomas1 sorg anfört hans visa »Det märke med sig», i hvilken bitterligt klagas öfver trohetens försvinnande och i hvilken bland annat heter:
Det skedde i fjor tro gjorde §tt mord,
Hon sitter och gråter, hon kommer sent åter,
hon rymde så bort.
Källa: Project Runeberg ·
