Ord och Bild: 1895

468

berthelot.

tillämpning. Efter vetenskapens dåvarande ståndpunkt förefunnos de med rotationsförmåga utrustade molekylerna endast i kemiska sammansättningar hos de lefvande varelserna, växter och djur; det ansågs att ingen helt och hållet konstgjord kropp var utrustad med denna förmåga. Biot hade häraf dragit den slutsatsen, att endast lifvet ägde förmågan att framkalla rotationskraften; enligt honom fanns det mellan naturliga och artificiela produkter samma skillnad, som mellan ett rått äpple och ett kokadt äpple. För att framkalla eller begränsa denna egendomliga sammansättning måste man ty till själfva vitalkraften. Dessa på förhand omfattade åsikter hafva sedan icke bekräftats: den kemiska syntesen kan numera framställa dissymmetriska kroppar och förutse deras tillvaro.

Om jag erinrar om dessa åsikter, är det därför, att det var de som ledde Pasteur in på studiet af jäsningsläran, där hans snille skulle bryta sig nya banor.

Ty här anträffade han under en serie vetenskapliga rön, utförda med en oerhörd klarhet och precision, de mikroskopiska organismer, svampar, bakterier och vibrioner, som en dag skulle spela en så framstående roll i hans lifsverk. Han spårade nu i dessa den verkande orsaken till alkohol-, mjölksyre-, ättik-syre-, smörsyre-jäsningar och till all förruttnelse, och han kom snart att tillämpa kännedomen om dessa mikro-organismer på studiet af vinets, ölets och silkesmaskens sjukdomar samt på behandlingssättet af dessa. Härigenom öppnade han nya banor för industrien, och hans rykte började spridas äfven utom den vetenskapliga världens begränsade område.

Under det dessa undersökningar pågingo, inlät han sig 1860 i den beryktade striden om uralstrings-spörsmålet,

en fejd hvilkens häftighet stegrades af filosofiska och religiösa hänsyn. Pasteur utvecklade här sitt snilles hela spänstighet och finess och slutade, för att använda ett af P. Bert uppfunnet uttryck, med att förnagla alla motståndarnes kanoner.

Den lära Pasteur förfäktade i denna strid har haft det allra största inflytande på kirurgien, då den tillämpats på behandlingen af sår och på operationers utförande. Det är nämligen så, att var-infektionen och den septiska febern, dessa sedan århundraden för tusenden och åter tusenden af sjuka så farliga sjukdomar, i allmänhet icke hafva sin rot i några uralstringsfenomen, som utvecklas i den mänskliga organismen. Den noggranna metod, som Pasteur tillämpade på studiet af uralstringen, gjorde det möjligt att konstatera, att dessa farliga komplikationer leda sitt upphof från mikroskopiska sporer, som tillföras kroppen utifrån och genom luften, genom vatten eller genom operatörerna själfva. Man lärde sig nu att känna igen dessa mikroskopiska organismer, man renodlade dem, konstaterade deras specifika egenskaper och fann på ett sätt att tillintetgöra dem eller, ännu bättre, att utestänga dem. Denna lära har på ett par år framkallat totala omhvälfningar på kirurgiens och förlossningskonstens fält, där dödlighetsprocenten därigenom sjunkit vida mer än man någonsin vågat hoppas, hvarförutom operatörerna nu kunna utveckla en säkerhet och djärfhet, som man förut ej anat. Men alla lärda samfund aflas att erkänna, att dessa framsteg haft sin grund i Pasteurs undersökningar. Så förkastar man nu teorien om sjukdomars spontana framträdande och på samma gång äfven läran om uralstring, af hvilken den förra är en ti 11-lämpning.

Hygienens och medicinens första och