Ord och Bild: 1895

louis pasteur.

469

förnämsta uppgift blifver hädanefter att hindra införandet i den mänskliga organismen af dessa farliga mikro-organismer och deras sporer: studiet af deras al-stringssätt och fortplantning utgör en ny vetenskap af största betydelse.

Sådana voro de nya sanningar Pasteur proklamerade, sådana de praktiska resultat däraf, som man redan kunde spåra vid den tidpunkt, då representationen beviljade Pasteur en statspension till belöning för de tjänster hans upptäckter gjort, en belöning som var väl förtjänt, om någonsin någon var det, fast en sådan blott allt för sällan beviljas de lärdes oegennyttiga tjänster.

Samhället tyckes glömma, att alla de industriela upptäckter, som dagligen i så hög grad öka nationernas välstånd och makt, äro resultat af den rena vetenskapens upptäckter. Det kräfver de förre men glömmer och föraktar de senare, ehuru det njuter af deras frukter utan betänkligheter d. v. s. utan att bekymra sig om den tacksamhet man är skyldig de lärde och utan att frukta att för framtiden nedslå deras mod, utan att taga reda på, om de icke till äfventyrs, ifall de, som redan skett i andra land, ställde sin intelligens och sitt vetande direkt i industriens tjänst, där skulle få sin möda bättre lönad. Den statspension, som beviljades Pasteur, var i själfva verket af ett blygsamt belopp; men han såg däri ett tydligt bevis på sitt folks tacksamhet, och detta sporrade hans snille till nya stordåd.

Hittills hafva vi sysslat med de allmänna former, under hvilka utvecklingen af smittosamma sjukdomar kunde förhindras. Men det gällde att gå vidare på samma väg, att studera hvar och en af dessa sjukdomar särskildt för att upptäcka, hvari smittämnet i hvarje särskildt fall består, och huru dess verkan kan puphäfvas: antingen på förhand, därige-

nom att människan göres omottaglig för smittan, eller efter sjukdomens utbrott, därigenom att dess utveckling hämmas genom tjänliga medel.

Detta var en alldeles ny fråga, mycket ömtåligare och mera invecklad än den föregående.

Den som lyckades häri, skulle göra mänskligheten en oerhördt stor tjänst: det gällde ju att böta och häfva de af alla mest förfärliga och fruktade sjukdomarne: tuberkulos, difteri, skarlakansfeber, kolera, tyfus, kallbrand, rabies och syfilis. Pasteur grep sig an med denna uppgift under ledning af sina allmänna idéer och de upptäckter han redan förut gjort. Hvad han uträttat härutinnan är så mycket mera anmärkningsvärdt, som det skett under enastående personliga förhållanden.

Pasteur drabbades nämligen af ett slaganfall, som förlamade hans ena sida, och hans vänner kunde ju på grund häraf frukta, att hans tankekraft jämväl skulle förlamas eller förslappas; men aldrig har oberoendet mellan själens krafter och den fysiska rörelseförmågan visat sig klarare än här. Kanske var det först efter denna olyckshändelse som hans snille lyste i sin fulla, rikaste glans.

På den bana, på hvilken han nu slog in, var möjligheten att lyckas bevisad af ett oförgätligt exempel: vaccinationen mot smittkoppor. Sedan ett århundrade tillbaka har Jenners upptäckt räddat millioner människors lif, men denna upptäckt var rent empirisk. Pasteur tillkommer äran att hafva trängt vidare in i de härför härskande fysiska lagarne och att hafva lärt att generalisera: det var han som upptäckte konsten att utspäda virus, det specifika sjukdomsgiftet, och sättet att förvandla detta till vaccin.

Pasteur grep sig an med dessa problem 1877, först af allt med mjältbran-