Ord och Bild: 1895

i 54

dagboken.

korationer och kostymer och så stor omsorg i öfrigt ägnats åt inöfningen, hade det väl varit jämförelsevis en »en smal sak» att in-förskrifva ett tio-tal unga damer som innehaft såväl en viss förmåga i Therpsikores konst som en del andra ej mindre viktiga förutsättningar. De i styckets roller uppträdande voro lämpliga på sina platser, fröken Lindzén tar med sitt käcka, lifliga och behagliga uppträdande ledningen, men äfven detta var ju efter dramats föreskrifter på sin plats.

E. G.

Teatersäsongen i Paris 1894—95

erbjöd ej många anmärkningsvärda nyheter, och strängt taget finnes endast en stor succes att anteckna. Detta var François Coppées 5-akts drama Pour la couronne, som vid sin première å Odéonteatern gjorde en storartad succés och hälsades med sannskyldigt jubel. Det berättas, att en åskådare, som ej tycktes nog lifligt deltaga i applåderna, blifvit utsatt för sina grannars »handklappningar» på hans kindben. När något sådant inträffar i en teatersalong i Paris, kan man lugnt antaga, att pjesen har en politisk eller patriotisk anstrykning. Det är ock den stora, sanna fosterlandskärleken, hvilken i nödens stund går framför alla personliga hänsyn och segrar i hvarje pliktkonflikt, som är ämnet för dramat. Handlingen är visserligen förlagd till Balkanhalfön, men patriotismen tillämpas lätt på Frankrike, och en af hufvudpersonernas handlingar och öden påminna fransmännen lifligt om Bazaine.

Ännu ett annat nytt arbete har under vintern öfverskridit de stora succèsernas minimalgräns af 100 föreställningar, ett resultat hvaraf äran dock i betydlig grad tillkommer Sarah Bernhardt och den bländade uppsättningen på Théåtre de la Renaissance. Det är den gamle skådespelsfabrikören Victorien Sardous 4-akts drama Gismonda. Äfven detta skådespel är förlagdt till sydöstra Europa, handlingen tilldrager sig i Grekland på 1400-talet, Gismonda är änkefurstinna af Atén, och stycket slutar med hennes förening med den fattige falkeneraren Almerio i Maria-kyrkan i Atén.

Ett namn, som länge varit kändt och berömdt i Paris' teaterkretsar men först på senare år förekommit på teatrarnes affischer, är Jules Lemaltre den världsbekante teateranmälaren i »Journal des Débats», franska akademiens nyaste ledamot. Han har under vin-

tern varit representerad å två teatrar; dels å Comédie française genom en repris af tre-aktskomedien Le pardon; dels å Gymnasee-teatern genom L'dge difficile, en ny komedi i tre akter. Det' första stycket är en gensaga mot den bedragne äkta mannens oblidkeliga harm och förtrytelse, som vanligen ledt till duell, mord eller skilsmässa. Förf. vill, att människorna skola kunna förlåta ett sådant brott såväl som andra brott, men drifver, åtminstone för en nordisk uppfattning, saken in absurdum genom att låta mannen förlåta, först sedan han själf gjort sig skyldig till otrohet. L'åge difficile säges bjuda på skabrösa situationer, afsiktligt råa och plumpa ord och uttryck samt en stor portion cynism utan den glädtighet, som hos fransmännen försonar med mycket i den vägen. (Se »Revue des deux mondes 15 Febr. 1895).

Bägge dessa stycken vunno mycket intresse genom det utförande som kom dem till del. Den nyss citerade anmälaren säger att herr Lemaitre nog är den förste att erkänna allt hvad »Le pardon» har att tacka Mille Bartet för, och vid uppförandet af »L'age difficile» lästes på Gymnase-teaterns affisch två från andra scener berömda namn. Hufvudrolen kreerades af herr Antoine, den bekante ledaren af Théåtre libre, och i en liten men betydande roll, som nu gafs med mycken konstnärlig finess, fingo parisarne återse sin gamla gunstling M:me Judic, som nu öfvergått till talscenen, sedan hon lämnat operetten, eller kanske rättare sedan operetten lämnat henne.

Intimes Theater. Under denna benämning har nyligen ett nytt teaterföretag sett dagen i München, för hvilkets plan, ändamål och verksamhet den unge författaren Max Halbe redogör i 2:dra häftet af konsttidskriften »Pan».

Intimes Theater vill på ett radikalt sätt råda bot för det beklagliga faktum, att fantasien blifvit så förjagad från våra scener eller rättare från våra åskådarerum. Vår tid är den fullkomliga sceniska illusionens, den medvetet naturalistiska dramatiska framställningens. Den oerhörda utvecklingen af teaterteknikens hjälpmedel, enstaka konstnärliga principer (t. ex. hertigens af Meiningen hofteaters) och många teaterledares spekulationer att med stora omkostnader för utstyrsel lägga an på den stora massan banade vägen härtill. Många goda sidor hade saken, de hafva känts och