Sida 105
miljer och en talrik betjening. Före 1777 finner man Cawnpore knappast nämndt af resande; platsens betydenhet daterar sig först från det år, då den utsågs till militärstation. För närvarande hörer denna stad både i strategiskt och merkantilt afseende till de vigti-gaste punkter i det centrala Hindostán; den är belägen på ett af-stånd af 266 eng. mil från Delhi, 124 från Allahabad och 53 från Lucknow. FörUdet års militär-uppror har gjort namnet C. kändt genom de fasansfullaste tilldragelser. Efter resningens utbrott måste generalen sir Hugh Wheeler i slutet af Maj här förskansa sig i en kasern, med endast två k trehundra man Europeer och mer än likaså många qvinnor och barn, tillsammans 600 själar. I dennå belägenhet blef han under fyra veckors tid belägrad och beskjuten af en betydlig insurgent-skara, under ledning af Maharatten Nena-Sahib. Vid ett förtvifladt utfall den 26 Juni blef Wheeler dödligt sårad, och de genom sjukdom och brist försvagade Européerna sågo sig dagen derpå nödsakade att med Nena-Sahib underhandla om fritt aftåg, hvilket också beviljades. Men den grymme Maharatten, som kort förut hade vid Futtehpore låtit slagta några hundra Europeer, bröt sitt gifna löfte och lät nedskjuta männen, som hade inskeppat sig på floden. Qvinnoma och barnen lemnades till pris åt de upproriske, hvilka skändade dem och aflifvade dem på det grymmaste sätt. Nena-Sahib behöll ett antal qvinnor hos sig; men vid ett sammanträffande med general Haveiocks trupper någon tid derefter lät han föra dem framför fronten och, såsom det berättas, halshugga dem alla. Denne general slog rebellerna gång efter gång och återeröfrade Cawnpore den 17 Juli nyssnämnde år.
Clirnlew. Stephan Alexandrowitsch Chrulew, rysk general, föddes i Moskwa af en familj, som leder sitt stamträd från en viss Paulin, hvilken uppgifves hafva år 1350 kommit från Sverige till Ryssland, och hvars efterkommande i 7:de led, Andrei Chrui och Juda Suwor, blefvo stamfäder för slägterna Chrulew och Suworow. Sin uppfostran erhöll Chrulew vid kadettskolan i Orel, hvarifrån han 1826 ingick i tjenst vid artilleriet. Han genomgick efterhand de lägre graderna och blef slutligen öfverste och chef för en brigad ridande artilleri, men fann ej förr än i ungerska kriget 1849 tillfälle att utmärka sig. I spetsen för en ströfkår utförde han några lyckliga krigsföretag, som väckte uppmärksamhet hos furst Paskewitsch, på hvars anmälan han befordrades till generalmajor. Sedan han år 1853 blifvit införlifvad med den orenburgska kåren, förde han befälet öfver en expedition till Syr-Darja och intog med
