Sida 66
natur: — menniskoslägtet skådar dock förtröstansfullt mot denna framtid , under hoppfull aning, att äfven mörkret i denna si af-lägsna natt skall slutligen nödgas vika för en gryende morgon!
le engelska lamerna.
När man från orienten återkommer till England — säger en tysk resande — när man i stället för de djupt beslöjade Turkin-norna får se de engelska damerna med sina ohöljda, vackra ansig-ten, och finner dem äfven derutinnan olika sina turkiska systrar, att de ej som dessa betäcka hela sin figur uti kappor, som hindra oss att urskilja formerna, och att de ej heller som dessa ställa sig med ansigtet mot en vägg för att ej se den främmande mannen och ej af honom bli sedda, — då kan det väl vara förlåtligt, om man, i sin första förtjusning häröfver, tycker Albions döttrar vara de skönaste och trefligaste i verlden *). Men huru falskt bedömmas ej i allmänhet på kontinenten Englands fruntimmer, då man så ofta träffar dem här på deras Mgrand tour” på en resa, som för dem snarare är en nödvändighet än ett nöje. De måste ju besöka Khentrakten och en del af Frankrike, om deras uppfostran skal! anses fulländad! — Men detta är alls icke samma fruntimmer som Engelskan i hennes hemland, och till och med der tyckes hon hafva en dubbel natur, alltefter som man träffar henne på gatan eller i hemmet.
Se denna dame, hur hon höjer sitt lilla hufvud, med sina blixtrande ögon möter hvarje mans blick, som betraktar henne, utan att hon derföre på minsta sätt felar mot blygsamheten. Medan hon med begge händerna håller sin sidenklädning så, att den ej blir smutsad eller dammig, vandrar hon framåt utan att vara rädd eller generad, och språkar med de bekanta, hon här och der möter.
Hon vet med sig, att hon är en Britanniens dotter, att hon, åtminstone så länge hon är ogift, är sjelfständig, och att denna sjelfständighet skyddas så af lagen som sedvänjan; och stolt här-
•) Vår resande har uppenbarligen ej sträckt sin färd till Sverige och således icke sett våra landsmaooiuoor.
