Sida 403
PahlBgtefli, Sir Jofan Somerset. Brittisk statsman; är son till William Rassel på Powick^Court i grevskapet Worcester, der han föddes år 1799. Bedan han erhållit sin uppfostran i Eton och vid universitetet i Oxford, gifte han sig, bosatte sig på sina familje-gods, utnämndes till fredsdomare och tog en liflig del uti grefska» pets angelägenheter. År 1830 ärfde han några i samma grefskap belägna betydliga egendomar efter sin morbror sir John Pakington oeh blef derigenom föranlåten att antaga hans namn. Tillika kom, dels genom arf, dels genom köp, nästan all köpingen Droitwich tillhörig jord i hans hand, och för denna lät han 1837 invälja sig i parlamentet. Här hörde faan till de ifrigaste konservativa och till sir Robert Peels trognaste anhängare; genom denne blef han upphöjd till baronet. Båsom de flesta stora egendom sherr ar, såg faan uti vidmakthållandet af spanmålslagarne en lifsfråga för de jordegande klasserna och motsatte sig med häftighet frihandelspartiets bemödanden. När derföre sir Robert Peel uppgaf försvarandet af skyddssystemet och föreslog fri spanmålsinförsel, skilj de Sig P. från honom och röstade 1846 med minoriteten mot spanmåls-1 tullens afskaffande. Från denna tid kämpade faan jemte Bentinck och dTsraeli i protektionisternas främsta leder; och då i Februari 1652 en ministér bildades ur hans parti, anförtroddes honom kolo-nialminister-portföljen. Ehuru han ännu aldrig försökt sig i detta fack, och öfvertagandet af en sådan post derföre ådrog honom många speglosor, så skötte han dithörande befattningar ej utan framgång och förvärfvade sig, i motsats till sin företrädare Grey, kolonialbefolkningens erkännande genom den af honom följda princip, att så mycket som möjligt afhålla sig från inblandning i deras lokalförvaltning. Redan i December 1852 upplöstes dock denna ministér, och P. återvände till oppositionens bänkar, der han efterhand visade en tilltagande böjelse för liberalare åsigter. Pro-tektionismens sak hade han, så väl som hans kolleger, under deras korta embetsutöfning stillatigande låtit falla. Han rigtade nu sitt sträfvande till folkundervisningens förbättring, för hvilken han i parlamentet väckte förslag, hvilka hos de gamla Tories mötte stora betänkligheter. Uti 1857 års session förklarade han sig till och med, under tecken af obelåtenhet från hans eget parti, för ju-darnes emancipation. Det oaktadt blef han inbjuden att deltaga i den konservativa regering, som i Februari 1858 ånyo sammanträdde under Derbys presidentskap, och hvaruti han öfvertog platsen af förste amiralitets-lord.
