Samtiden. 1858

plötsligen. Men tviflarens själ upptager i sig det odödliga hos den älskade, nu hans brud inför Gud, — tron på ett lif efter detta: hvad vetenskapen beröfvat honom och lifvet icke fullkomligt kunnat gifva honom tillbaka, det får han nu genom döden, sin älskarinnas död. Sådan är den vackra genomgående tanken i Andersens nya roman, som innesluter mycken poesi, i den mening, som Andersen vill ge detta ord, och som han låter sin Niels uttala: ”Ved Poesie mener jeg ikke Ordets klingende Bjäldre, men Hjerteslaget i Gläde og Lyksalighed, i Frygt og Bäven!”

15. Synntive Solbakken» af Björnstjerne Björnson.

Sällsynt är, besynnerligt nog! — att ett norskt arbete i någon vidsträcktare mån banar sig väg till den läsande allmänheten i Sverige; och vi hafva redan derföre skyndat att anmäla denna lilla bok, som, nyligen utgifven i Norrige— der den inom ett år upp-lefvat två upplagor, — nu blifvit öfversatt på Svenska och således synes hafva större utsigt att blifva spridd hos oss. "Synnöve på Solbacken” är en flicka, som blir den lilla berättelsens hjeltinna: hon föddes af föräldrar, soA ”kallades läsare, derföre att de oftare läste i bibeln än annat folk”, och hvilka bodde på en solbacke, d. v. s. ”ett åt alla sidor fritt liggande ställe, på hvilket solen kastar sina strålar från det hon går upp till dess hon sjunker”; och om flickan sjelf säges, att ”i mannaminne hade ingen så fager flicka växt upp der i trakten som Synnöve på Solbacken.” Det är nu hennes kärlekshistoria eller, rättare, hennes älskares äf-ventyr, som utgöra den genomgående tråden uti denna, i sagostil romantiserade berättelse. Också är det förnämsta intresse, som läsaren häraf har att hemta, det att lära känna den norska sagans karakter. Arbetet kallas en ”skildring ur norska folklifvet” och är det ock så till vida, att händelserna tilldraga sig bland det s. k. folket; och äfven detta torde vara af intresse för svenska läsare att lära känna.

16. Svar p& Biskop Falilcrants*« angrepp emot Katolska läran» i Tvenne föredrag, af A. Bernhard.

Märkelig är denna skrift, — framkallad af ett biskop Fahl-crantz’s anförande i Presteståndet under senaste riksdag och af den deraf uppkomna penn-striden mellan nämnde lutherska prelat och den katolska pastorn, — märklig, dels för det ovanliga, ja djerfva i att utföra en polemik, om också i religiösa ämnen, från predikstolen, dels såsom ett moment i de kyrkliga rörelser, som genom-