Sida 398
målningen och från Norges naturscener hemtat ständigt nya och friska ämnen till sina kompositioner. — D. efterlemnar en son, Sigwald Johannes D., som anses såsom en god djurmålare.
Henrik af Bordeaux« grefve af Chambord. Redan före födelsen hotade olyckan den siste manlige ättlingen af den äldre bourbonska linien, sonen till hertigen af Berry och den äfventyr-liga Caroline Ferdinande Louise af Neapel. Hans far, andre sonen till dåvarande grefven af Artois (sedermera konung Carl X), blef 1820 i Paris mördad af fanatikern Lauvel; och sju månader efter denna blodsgerning, d. 29 Sept. 1820, födde enkan en prins, som erhöll namnen Henri Charles Ferdinand Marie Dieudouné af Årtois samt titeln hertig af Bordeaux, och hvilken man sökte göra dyrbar for nationen, i det man kallade honom ”Frankrikes barn.” Men det var redan att elakt förebud, att afsigten att i nationens namn åt honom inköpa det fordna statsdomänet Chambord, strandade mot allmänna opinionens motstånd; hvarpå en förening af le-gitimister bildade sig, som köpte godset och öfverlemnade det åt prinsen på hans döpelsedag (d. 1 Maj 1821). Dermed framträdde redan det olyckliga forhållande, att den legitima thronarfvingen i nationens ögon syntes blott som en symbol af ett opopulärt parti; och detta förhållande trädde fullkomligt i dagen, då Carl X, i följd af julirevolutionen, nedlade kronan till denne sin sonsons fördel, i hvars intresse äfven hertigen af Angouleme uppgaf sin rätt till thronföljden, och detta försiggick utan någon den ringaste påföljd. B. af Bordeaux måste följa sin farfader i dess landsflykt. Under det att hans mor, som icke saknade företagsanda och insigt i den nyare tidens behof, sysselsatte sig med restauration sförsök och visserligen äfven med galanterier, uppfostrades prinsen i Prag vid sin farfaders dystra hof under ledning af baron Damas, hvarvid först två jesuiter skola hafva fungerat som instruktörer, till dess de vid prinsens mognare år ersattes af militärer, general d’Hautpoult och sedermera general Latour-Maubourg. Derjemte uppstodo partier vid den fördrifna dynastiens hof. Carl X äfvensoin hertigen af Angouleme ansågo sin thronafsägelse såsom om den icke skett, och det legitimistiska partiet söndrade sig i Carlister och Henriquister. Då den unga prinsen hade uppnått myndig ålder för att vara re-gent, skyndade ansedda legitimister till Prag för att åt honom öf-verlemna ett riddaresvärd och gyllene sporrar, men blefvo, emedan den gamla konungens parti ogillade denna hyllning, tillbakahåilna vid böhmiska gränsen, till dess att prinsen blifvit aflägsnad från
