Sida 441
En blick på Samtidens religiösa rörelser, med särskildt afseende på Sverige.
Som i vår tid, rörelsens tidehvarf, det religiösa området ingalunda är det minst ”rörliga”, hafva vi ansett oss böra i vår tidskrift inrymma en framställning af Samtidens religiösa och kyrkliga rörelser; och då hithörande inhemska förhållanden —* af den framstående karakter, att de ofta väckt uppseende i andra länder, — dervid borde tagas i betraktande, har Red. af en på detta område väl hemmastadd skriftställare begärt och erhållit den uppsats i ämnet, som här nedan meddelas. Förf. har ställt sig på en rent religiös botten; men den histo-riskt-kritiska uppsatsen har måst erhålla en praktisk, understundom en polemisk rigtning.
En af dagens mest brinnande frågor, likasom den i alla tider vigtigaste, i folkens väl eller ve mest ingripande, är utan tvifvel den religiösa. I samma mån den rörer folkets innersta lif, är det också för det yttre lifvet, för samhället af största vigt, att den frågan måtte stilla utveckla sig och komma till ett lyckobringande af-görande. Öfver allt pågår nu i detta afseende något, som kunde kallas mer än en rörelse — en alla folkselementer gripande jäsning, så mycket mera betydelsefull, som den följer närmast i spåren efter ett tidehvarf, hvars andeliga fysionomi stämplades af likgiltighet och kallsinnighet, för att icke säga: religionsförakt. Tiden har en så allsmäktigt framgående strömfåra, att intet der kan sätta sig på tvären, för att hindra dess ostörda lopp. Den vind, som blåser är väl blott en passadvind, men, medan den blåser, oemotståndlig och i sina följder, vi hoppas det, luftrensande och vederqvickande. En periodvis återkommande jäsning, mer eller mindre feberaktig, tyckes vara ett vilkor för mensklighetens utveckling. ”Intet är nytt under solen”, sade Salomo; och sanningen i detta till ordspråk blifna påstående ligger deruti, att de företeelser, som tima, äro ett gradvis stegradt, ett alltmera potentieradt upprepande af något, som förut föregått; och det nu uppdykande visar sig nytt blott derföre, att det var ett relativt stillestånd, en skenbar hvila, som låg emellan den nya och den fordna likartade företeelsen. Ett fullkomligt religiöst stillestånd torde icke gifvas — och olyckligt i sanning för menskligheten, om det någonsin kunde inträffa. Här är det, som krafterna verka företrädesvis på djupet; och deraf kommer sig det tidtals skenbara lugnet på ytan. Emellertid företer vår tid i detta afseende icke något lugn, hvarken på djupet eller ytan; det visar sig lätt, att den senare är upprörd,—
