Samtiden. 1858

d. 24 April 1851 utbytte mot öfverbefälet i Lyon. Denna stad har sedan dess varit hans högqvarter; och han har under de dervaran-de bekymmersamma förhållandena alltid vetat uppföra sig med stor energi och mycken takt, så att hån oaktadt sin stränghet till och med inom de lägre folkklasserna åtnjuter en viss popularitet. Den oförskräckthet, på hvilken han vid flera tillfällen aflagt prof, har förvärfvat honom denna. En gång erfor han, att en barberare i förstäderna hade svurit att taga lifvet af honom. I stället att häkta och förhöra honom, red marskalken till barberarens hus, steg af, gick in och begärde blifva rakad. Den öfverraskade barberaren gick darrande till arbetet, som gaf honom så gynnande tillfälle att utföra sin förbrytelse; men marskalkens kallblodighet hade alldeles beröfvat honom modet dertill. Leende steg denne åter till häst och red bort utan att vidare säga eller göra något. En gång kom C. i trångmål derigenom, att hans legitimistiska reminiscenser i otid återupplifvades. Han erhöll nemligen från Paris en falsk telegrafdepesch med underrättelse om Ludvig Napoleons plötsliga död och skyndade sig då att i en dagorder till trupperna proklamera Henrik V. Kejsaren skall blott ha skrattat der åt; ty han vet rätt väl, att CastellaDe endast vill sluta sig till verkligen herrskande regeringar och har föga lust att offra något för hypotetiska rättigheter, hvilka först framtiden lofvar att förverkliga. Marskalk är C. sedan d. 2 Dec. 1852.

Crauier. Den bekante pianisten och kompositören Joh. Baptist Cramer var född i Manheim 1771. Lärjunge af Clementi, kom han som ung till London, der han sedan blef en eftersökt pianolärare, och hvarest han dog af ålderdomssvaghet d. 16 Apr. 1858. Bland Cramers kompositioner äro hans Etyder de mest bekanta.

David d’An ger». Så kallades franska bildhuggaren Jean Pierre David efter staden Ångers, der han föddes 1789. D. visade redan tidigt ett begär till oberoende och till och med ett sträft sinne, som likväl till en del hade sin grund i några, ingalunda berömvärda steg från hans medtäflares sida. D. erhöll 1811 för sin relief ”Epaminondas’ död” akademiens pris och anslag till en resa till Italien, hvarifrån han återkom till Frankrike 1816 och blef professor vid konstskolan i Paris 1826. Medan D. vistades i Tyskland hade han modellerat Goethes, Danneckers, Schellings, Tiecks och Rauchs byster; hans förnämsta arbete är dekoreringen af frontespicen på Pantheon i Paris, — en komposition, som kan sägas i sig innefatta alla de tankar, som alltjemt lefvat hos konst-