Sida 137
pelare m. m.), som sjelfva staden företer, framställa åtskilliga af penselns och mejselns mest berömda mästerverk, såsom ”Skolan i Athen," Rafael, några af öanovas verk, Laokoons grupp och Bel-vederes Apollo.
£• Aadieus-salen pÄ Gripsliolms Slotts Sveriges Konungar från reformationen intill närvarande tid,, med text af Herman Bjursten.
Hvarje häfte af detta fosterländskt-historiska arbete innehåller 2 plancher, och i de tre första häftena finna vi alltså de sex första konnngame af Wasa-ätten, af bildade i hel figur, — vackert litografierade i färger hos A. J. Salmson. Vi se här Gustaf I med sitt vördnadsbjudande anlete och skägg, stödjande sig med spiran mot ett bord, på hvilket "böckernas bok" h vilar; Erik XIV, blek, dyster, omgifven af sin luta, sin palett och sina böcker; — vidare Johan III och Sigismund, den senare ömklig att skåda; — slutligen den stränge Carl IX och Gustaf II Adolph, den till strids färdige hjelten, pekande på kartan, der han uppgjort sipa krigsplaner: i fonden ser man uppslagna tält och tältvakter.
Texten, af hvilken vi blott haft tillfälle att se de två första arken, der karakteristiken af Gustaf I och hans regering ännu icke är fulländad, — synes få en mera poetisk än strängt pragmatisk hållning. Vi meddela här ett utdrag:
"Det har funnits tider, då svenskheten, dess allvar, dess mod och kraft, med ett ord: hela dess inre karakter likasom tagit mandom och framstått, herrligt representerad, hos en individ, uppvuxen stundom vid thronens trappsteg, stundom i bondens koja. Då har folket blickat upp till en sådan man med vördnad och kärlek, det har slutit sig till honom i nöd och lust, det har följt honom på djerfva äfventyr, till lysande idrotter såväl i tankens som i bragdernas verld. Det har med honom stigit till ärans högsta trappsteg — eller sjunkit tillbaka i olyckans bråddjup. Men det har aldrig smädat hjelten, äfven efter hans fall. Det har känt sitt eget hjerta klappa i hans barm, sitt eget blod strömma i hans pulsar.
En sådan uppenbarelse af den svenska andan har Gustaf Wasa varit. Såsom sådan står han ännu framför oss, belyst utaf minnenas herrliga ljus, som ännu odödligt skimrar kring Wasagräf-vame i den stolta kathedralen vid Fyris’ stränder.
Hvem känner icke Gustaf Wasas saga, firad i dikt och sång, i tal och skrifter? Hvem har icke med klappande hjerta vandrat med honom i fjäll och Ödemarker, der han jagades af grymma och
