Sida 108
noner, på hvilket amiral William Parker hissade sin flagg, då han med en eskader afseglade till Tejo för att under dåvarande förvirring i Portugal vaka öfver Englands intressen och skydda dess undersåter. Från 1836—38 var Dundas verksam såsom flaggkapten i Portsmouths hamn; befordrades i November 1841 till contre-amiral, utnämndes 1846 af ministèren Russell till arairalitets-lord och inträdde tillika i parlamentet för staden Greenwich. 1 slutet af 1851 mottog han öfverbefälet på medelhafsflottan, och sedan han den 17 December 1852 avancerat till vice-amiral, fick han, vid inträffandet af den orientaliska förvecklingen, order att med den honom anförtrodda sjömakten närma sig till den turkiska hufvud-staden för att skydda den mot en öfverrumpling af Ryssarne. Han inlopp i Besika-viken, derpå i Bosporen och, efter katastrofen vid Sinope, i Svarta hafvet. Ryska flottan drog sig för honom tillbaka till Sébastopol, och sedan kriget var förklaradt mot Ryssland, seglade Dundas till Odessa, mot hvilken stad han den 22 April 1854 företog ett bombardement, hvilket dock aflopp utan afgörande följder. Uti det krigsråd, som hölls i Varna, uttalade han sig mot expeditionen till Krim, hvaruti han högst ogerna ville deltaga. Hans förhållande vid landstigningen och vid anfallet på Sébastopol den 17 Oktober gaf anledning till månget klander, hvilket dock ej tyckes vara rätt grundadt, emedan han i sina operationer hämmades genom konsiderationer för den franska amiralen; men dessa förhindrade honom tillika att offentligt rättfärdiga sitt förfarande; och, undfallande för den mot honom uppväckta och af pressen underblåsta oviljans storm, nedlade han i December 1854 befälet i sir Edmond Lyons’ händer, och återvände, dekorerad med Bath-ordens storkors, till England.
Dttdllgheten l krig. För det, män vanligen kallar en slump, söker och finner statistiken lagar; ja, till och med i afseende på de många tillfälligheter, som synas råda vid bataljernas tumult, kunna vissa beräkningar efter statistiska principer uppgöras, så att de kämpande massornas lif endast i en bestämd och beräknelig grad synas hotade. Det statistiska sällskapet i London har lånat sin uppmärksamhet åt detta håll, och händelserna under fälttågen från 1793 till 1815 hafva i sådant afseende lemnat mången nöjaktig upplysning. Vid sina beräkningar antog detta sällskap förhållandet af officerarne på hvarje tusental af det i Unie och led stående manskapet till 72 och 40. Förhållandet af sårade officerare, som dogo till följd af sina blessyrër, är vida mindre än det ge-
