Sida 26
Engelsmännens förtjenstfnlla styrelse i Ostindlen.
När ett uppror utbryter och med hastighet sprider sig öfver ett land, då ligger den slutsatsen nära till hands, att den rege* ring, mot hvilken befolkningen eller åtminstone hela klasser af densamma resa sig, måste hafva varit ganska dålig. I afseende på det nuvarande indiska upproret dragés verkligen denna slutsats nästan allmänt, och i våra tidningar framstå ”Orsakerna till upproret,” i hvilka man söker förklaringen öfver de i viss mon gåtlika tilldragelserna, helt gifvet såsom en anklagelse mot Engelsmännen. Tadlet stödjer sig dock på rätt lösliga grunder, då man i bredd med hvarandra uppställer misstag, uraktlåtenhets-synder och fore-gifna positiva förbrytelser, utan att taga i betraktande de förhållanden, af hvilka Engelsmännen omgifvas, och utan att fråga sig om den engelska styrelsen i Indien icke ändå, när allt kommer omkring, är den mildaste och mest välgörande, som någonsin kommit på ett asiatiskt folks lott.
Först ett ord om förhållandena: Hela den indiska befolkningen är så tillsägandes inrostad i gamla former; detta gäller såväl om den muhamedanska, hvilken isynnerhet i nordvestra delen af landet har rotat sig till talrika grupper, som ock om den brahmanska, af hvilken det medlersta landet härleder sitt persiska namn af Hindostán eller Hinduernas land, samt om den tamuliska, som utbreder sig i spridda fragmenter öfver det sydliga landet, det heta Dekhan. Dessa millioner indiska menniskor, som stå så långt efter oss Européer i bildning, hysa mot Engelsmännen det hat, hvarmed råheten, i den instinktartade känslan af sin svaghet och underlägsenhet, betraktar kulturen. 1848 års tidpunkt har gifvit oss mer än tillräckliga prof af detta slags hat, och ännu råare yttrar det sig bland de till Amerika utvandrade handtverkarne och bönderna mot de studerade, såsom de kalla dem, men allra afskyvärdast framträder det uti de förödmjukelser, hvarmed den engelske guldgräf-varen af den lägre klassen förföljer de öfver de australiska fälten spridda gentlemännen. Hos den indiska befolkningen sällar sig dessutom till detta hat dels religionsfanatismen, dels den naturliga vederviljan mot hvarje främmande herravälde, och alla dessa tre känslor i förening äro starka nog för att kunna reta till uppror äfven under den förutsättningen, att den engelska styrelsen på en fingersbredd när skulle hafva uppnått Montesquieu’s ideal i afseende på regentdygder.
Vid den andra punkten, hvilken vanligen ej vidröres af den
