Sida 545
sailles), konung René (i Aix uti Provence), general Bonchamp (i Vendée), Fénélon (i Cambray), Gutenberg (i Strasburg), general Foy samt marskalkerna Lefebvre och Gouvion de S:t Cyr (på kyrkogården Père-Lachaise), Philopoemen (i Tuillerie-trädgården), en ung Flicka för Marko Botzaris graf (i Missolonghi) och en Gosse, som sträcker sig på tåspetsarne efter en vindrufva, hvilken bild blifvit af Sainte Beuve besjungen i vackra verser. Bland bysterna märkes, utom de ofvan nämnda, äfven Balzacs.
I politiken tillhörde D. den radikala oppositionen och har i denna rigtning äfven uppträdt som skriftställare. Han invaldes 1848 i konstituerande kammaren såsom deputerad för departementet Maine-Loire; men i följe af Decemberhändelserna 1851 bief D. förvist ur Frankrike såsom ”en för allmänna lugnet och säkerheten vådlig person.” I Grekland sökte han förgäfves det lugn, hvaref-ter hans själ nu längtade. Några droppar ur glädjens kalk föllo dock på hans hjerta, då han hörde sig tilltalas på grekiskt tungomål såsom den ”store franske bildhuggaren.” Men är menniskans sinne redan nedtryckt af sorg, så behöfves så litet, för att det skall svalla öfver. Då David såg ett af sina verk stympas af grekernas händer, försvunno ur hans fantasi allt det sköna, som han drömt sig om det nya Hellas; och enligt berättelse af resande, som be-funno sig i Athen liktidigt med D., var det sorgligt att skåda, huru den förviste konstnären, nedtryckt af ålder och ännu mer af felslagna förhoppningar, med möda uppsteg, stödd vid sin dotters arm, för den branta vägen till Akropolis för att under vandring på den heliga platsen glömma all sin bedröfvelse. — D. var af. naturen en enkel, blygsam och tillbakadragen man, Vid den allmänna konstexpeditionen 1855 såg man intet enda af hans arbeten. Sina demokratiska tänkesätt hade han på intet sätt uppgifvit, så ensligt och förstämdt han än lefde: under det mest oskyldiga samtal halkade han lätt öfver till politiska ämnen och försjönk sedan i en dyster tystnad, ur hvilken man med möda kunde väcka honom och återföra honom till artistiska ämnen. Uttröttad och försvagad, dog D. d. 6 Jan. 1856 och efterlemnade en stor mängd ärbeten, som alla bära prägeln af en äkta och genomgripande talang; och utan tvifvel skall han städse af efterverlden räknas till sin tids största bildhuggare.
Inglts. Lucknows tappra försvarare, Sir John Eardley Wil-mot Inglis, härstammar från en gammal skottsk familj. Hans far var biskopen, D:r John I. Han gjorde sig egentligen först be-
samtiden. ' 35
