Sida 549
RVosander, Carl frustar. En af Sveriges störste kemister, professorn vid Kongl. Carolinska institutet och ledamoten af Kongl. Vetenskapsakademien, C. G. Mosander afled d. 15 Sept. 1858 å Drottningholm. M. var född d. 10 Sept. 1797 i Kalmar, der fadern var kofferdikapten; blef 1820 elev vid Carolinska institutet och underläkare å fregatten Freja; biträdde 1823 d:r Hedenborg vid anläggningen af en Carlsbader-inrättning i Stockholm, öfver hvilken M. erhöll uppsigten; 1829 professor i kemien vid Carolinska institutet; 1830 amanuens vid Vetenskapsakademiens mineralogiska museum; intendent vid dess mineraliekabinett. M., en af Berzelius’ förnämsta lärjungar, har författat åtskilliga skrifter i Vetenskapsakademiens handlingar, i Tidskrift för läkare och farmaceuter, årsberättelser öfver farmaciens framsteg m. m. M. har dessutom gjort sig förtjent om kemien genom sin upptäckt af Lanthan (1827), sin undersökning af Titanjernet (1833), upptäckten af Di-dym i Cermetallen (1839) samt af Erbium och Terbium i Ytter-jorden (1844).
Wilson. Delhis eröfrare, Sir Arch dale Wilson, är en nevö af lord Berner och son af en pastor i Kirby-Cane uti Norfolk, der han blef född 1803. Sin uppfostran erhöll han i den utmärkte filologen Valpys skola uti Norwich, sedan i Ostindiska kompaniets collegium i Addiscomb, hvarefter han redan 1818 afgick som kadett till Indien. Sedan han här ingått och vunnit befordran vid bengaliska arméens artilleri, tog han verksam del i krigen emot Sikhs och erhöll efter slaget vid Tschenab 1849 uppdrag att intaga de fasta platserna i Pendschab, hvilket medförde hans befordran till öfverste. Efter att hafva återvändt från en permissionsresa till England, fick han tillfälle till en mera omfattande verksamhet genom seapoy-upproret 1857. Han hröt genast med sina trupper upp till Delhi, lyckades efter ett hårdnackadt motstånd att gå öfver Hindun och ankom d. 7 Juni i engelska lägret. Vid de ständiga utfallen af Delhis besättning ådagalade W. som chef för artilleriet mycken klokhet och kallblodighet; och efter general Barnards död och Reeds insjuknande trädde han sjelf d. 22 Juli i spetsen för belägringsarméen, som då befann sig i den svåraste belägenhet. Den okufliga uthållighet, hvarmed han oaktadt sina medels otillräcklighet fortsatte blockaden, försvarade sin position och afvisade alla angrepp af de till antalet vida öfverlägsna rebellerna, har icke sin like i krigshistorien och har knappast hittills blifvit tillbörligt uppskattad. Sedan Delhi d. 20 Sept., efter sex dagars blodig strid,
