Sida 265
född d. 24 Januari 1814. Hon förmäldes 1837 med franske konungen Ludvig Philips äldste son och alltså dåvarande thronarfvin-gen, hertigen af .Orléans, Ferdinand Philippe Joseph Louis Charles, som dog 1842, 32 år gammal, till följd af ett fall ur vagnen på vägen mellan Paris och Neuilly. Med honom hade hon två söner: Louis Philippe, grefve af Paris (f. 1838), och Robert, hertig af Chartres (f. 1840). — Vid Februari-revolutionens utbrott 1848 utnämnd till regentinna under sin äldste sons minderårighet, begaf sig hertiginnan d. 24 i nämnde månad, jemte sina begge barn, till fots till deputerade-kammaren, dit beledsagad af ordonnans-office-rare, nationalgardister och åtskilliga deputerade. Sedan deputeraden Lacrosse i Palais Bourbon tillkännagifvit hertiginnans ankomst och hon derpå inträdt i sessionssalen, meddelade Dupin, att Ludvig Philip afsagt sig thronen och utnämnt hertiginnan af Orléans till regentinna. Men nästan i samma ögonblick blef den trefärgade fanan planterad på läktarne; och Ledru-Rollin, införd i salen af väpnade folkmassor, besteg nu tribuncn för att fordra utnämnande af en provisorisk regering, hvilken begäran också af den då populäre Lamartine understöddes. Och dermed var allt hopp ute för hertiginnan af Orléans eller rättare för hennes sons, thronarfvin-gens, framtid, för hvilken den ädla modern hade velat offra allt. Hertiginnan af Orléans öfverlefde detta hårda slag i tio år, hvilka hon till största delen tillbragte i England, der hon dog d. 18 Maj 1858. Hennes namn har under den tid, som förflutit mellan hennes landsflykt och död, allt emellanåt blifvit nämndt i sammanhang med de af åtskilliga partiledare och publicister å bane bragta förslagen om en försoning mellan äldre och yngre grenarne af Bourbonska huset; men ryktena härom hade på sista tiden upphört, sedan man erfarit, att hertiginnan af Orléans ingalunda var benägen att å sin sons vägnar ingå någon öfverenskommelse, som kunde binda honom för framtiden och hindra honom att sjelf bestämma sitt handlingssätt, då han uppnått myndiga år.
Huinboldt. Knapt har väl, så långt mensklighetens historia går tillbaka, någon tid egt ett så utmärkt och så fruktbärande snille, som vår tid i Humboldt. Fredr. Henr. Alex. v. Humboldt, född d. 14 Sept. 1769, förlorade redan i 10:de lefnadsåret sin fader, som i sjuåriga kriget stod som major och adjutant vid hertig Ferdinands af Braunschweig sida, men sedermera var konglig preussisk kammarherre. Detta hindrade icke gossens och ynglingens sorgfälliga utbildning, ty under ledning af skickliga män och
