Sida 573
Alphonse Karr om Krinolinerna*
I sanning, jag försäkrar er, mina damer! — när man en gång i en framtid tar sig före att betrakta nutidens fruntimmers-moder såsom en samling af reminiscenser, så skola de synas som de löjligaste bland de löjliga drägter, som någonsin vanställt en qvinnas gestalt. Säkert är, att långa, vidt fladdrande kläder förläna qvinnan ett imposant behag, men endast så vida de falla ned i täta veck och icke, så som våra dagars plagg, se ut som om de vore ifyllda af kroppens former, — då få de ett oskönt och groteskt utseende. Nu för tiden måste alla byggnader byggas om: yåra damer hafva växt ut öfver dimensionerna af den i vår arkitektur föreskrifna bredden.
Många familjer se sig nu nödsakade att inskränka sig i valet af umgänge, ingalunda af den lofliga anledning, att de vilja underkasta sina vänner en sorgfälligare pröfning, — nej, endast och allenast af det skäl, att en salong numera ej kan rymma mer än hälften af det antal damer, som förut der fick rum. Två fruntimmer kunna icke sitta bredvid hvarandra, hvarken på bänken i en teaterloge eller på ett vagnssäte. Ej heller kan man mer inbjuda ett lika stort antal herrar och damer till ett sällskap; ty der 100 karlar rymmas, der få på sin höjd 50 fruntimmer plats. Er salong t. ex. rymmer 100 personer; försök nu först att der ta emot 50 herrar och anmoda sedan lika många damer att stiga in, — jag slår vad, att hälften af de senare måste stanna utanför. Eller tvärtom: för först in 50 krinolinklädda fruntimmer, och det skall då vara qvar så stor plats, som behöfs för — herrn i huset.
Posito, ett annat fall! Det största sällskap af herrar och damer, som utrymmet i er våning förr tillät, er att emottaga, var 66 personer eller 33 af hvartdera könet. Kunde ni alltså förr se hos er alla era vänner, så är det ju mycket ledsamt att af brist på utrymme nödgas stöta sig med cirka 20 familjer, livilka icke ha plats i er salong, om de ock fortfarande inrymmas i ert hjerta, der nu en tomhet uppstår, som ni inte kan fylla med krinoliner. Då nu fem damer sitta bredvid hvarandra, måste de ordentligen skrika, om de vilja utbyta tankar med hvarandra; ty vidden af deras klädningår gör hvarje hviskning omöjlig. Deras små hufvu-den, iklädda ett ännu mindre diminutiv af hatt, liknar, i förhållande till deras ballongkjol, en knappnål i en nåldyna. En af mina
