Sida 42
finska bondeskalden Paavo Korkonen. Mycket annat, som han på sina vandringar under ett förtroligt umgänge med folket upptecknat, har han öfverlemnat till Finska Litteratursällskapet, hvaraf han, alltsedan dess stiftelse år 1831, varit en högst verksam medlem, och hvars ordförande han är sedan 1854. Den af nyssnämnda sällskap utgifha tidskriften "Suomi" innehåller talrika uppsatser af honom på svenska och finska språken. Han har äfven lemnat många bidrag till de s. k. "Suomen kaman Satuja ja larinoita" (del. 1 och 2, Helsingfors 1853—55), en ännu ofullbordad samling af finska Sagor och Sägner. Ganska högt värderas ock af hans egna landsmän de förtjenster, han inlagt i afseende på det nuvarande finska skriftspråkets utbildning. Hans omfattande lexikaliska samlingar, af hvilka han redan utarbetat en del uti sin Svemk-Fimk-Tyska Ordbok och Parlör (Helsingfors 1847), erbjuda ett ganska vigtigt bidrag till den stora finska Ordbok, som Litteratursällskapet gjort till sin uppgift. Utom de ofvannämnda samlingarna har Lönnrot äfven utgifvit flera mindre skrifter dels på finska, dels på svenska. Bland dessa senare vilja vi anföra: "De Wäinä-möine, priscorum fennorum mumine" (Abo 1827); "Om Finnames magiska medicin" (Helsingfors 1832); "Om nord-tschudiska språket" (Helsingfors 1853). Vi böra ej heller underlåta att omnämna hans verksamhet såsom skriftställare för folket: bland annat redigerade han från 1836—40 månadsskriften "MehUäinen" som först utkom i Uleåborg, sedermera i Helsingfors, äfvensom sedan 1852 veckobladet "Oxdun Wxikko-Sanomia." — Vi sluta med det tillägg, att det var den 14 Februari 1854, som Lönnrot med det vid sådana tillfällen öfliga talet i Helsingfors tillträdde professionen i finska språket och litteraturen.
Det hemliga sällskapet Marianne I Frankrike*
Man torde ännu påminna sig en theaterpjes, som — det är nu ungefär 15 år sedan — med namnet ”Marianne eller qvinnan af folket” utgick från Paris och äfven gjorde sin rund genom Tyskland*). En fattig qvinna, hustru till en arbetare, ser sig nödsakad, för att rädda sitt barn från att dö af hunger, att anförtro det åt hittebarnshuset. I det ögonblick, då portluckan tillsluter
*) Flera af våra läsare påminna sig säkert detta stycke från Mindre Theatern i Stockholm.
