Sida 335
populär denna skald varit, fastän publiken sedan lång tid ieke mer hade haft någon anledning att med honom sysselsätta sig. Bland alla sin tids och sin nations offentliga karakterer är Béranger den ende, som njutit en så varaktig oeh så föga bestridd aktning. Under det att i politiskt hänseende mera vigtiga personer vid hvaije tillfälle skoningslöst klandrades af den dagliga pressen, och i litterärt hänseende lika betydande namn, såsom t. ex. Benjamin Con-stant och Paul Louis Courier, hemföllo åt likgiltigheten och glömskan, höll sig Bérangers rykte i orubbadt och fast anseende. Béranger vann med endast ett par, visserligen kostliga sånger, ”Le roi cCYvetoiV och "Le senateur99 genast och i Ögonblicket förfat-tare-ära, har sedan utan motsägelse varit räknad till fransmännens förnämsta skriftställare och är bland dem ostridigt den mest omtyckte och nationelle.
Pierre Jean de Béranger föddes, såsom hans sång "Le tail-leur et la fée” berättar, 1780 d. 10 Aug. i Paris i sin farfaders hus. Oaktadt hans farfar idkade skräddare-yrket, och oaktadt det sätt hvarpå han skref sitt namn, härstammade vår författare, som det påstås, från det högadliga huset Béranger i Provence. Störtandet af en förr berömd familj är i Frankrike något helt vanligt, och ganska lätt skulle man kunna anföra hundrade dylika fall som Béranger’s. För öfrigt bekymrade sig skalden föga om, antingen han var af adlig börd eller icke; och om det fattades honom anor, så kunde han godt åtnöja sig med sin egen personliga ära. Ockr så gaf han, då vissa tadelsjuka menniskor hade gjort anmärkning vid partikeln framför hans namn, i ett nytt qväde den offentliga och frimodiga förklaringen: 99Je suis vilam et trfa-vilain!99 Hans föräldrar omtalas ingenstädes i hans arbeten; de öfverlemnade honom tidigt åt farfadern, hos hvilken han uppväxte som en vild planta. Han hölls icke utom hus i skola, och hade äfven inom hus ingen undervisning under den allt för villfarige gamle mannens tillsyn och vård. Han lärde sig knapt läsa och dref från morgon ända till afton omkring på gatah med sina jemnåriga. Såsom äkta pariserpojke var han med vid intagandet af bastiljen, som han 40 år derefter besjöng. Då revolutionen tog en betänklig vändning och beständiga upplopp gjorde hufvudstadens gator ganska farliga för vårdslösa barn, skickade man det unga vildbrådet till Picardie, till en tant, som höll värdshus i Floricourt, icke långt ifrån Peronne. Här såg han sig tvungen att inställa sitt kringströfvande: det tillsades honom, att han måste blifva beskedligt hemma och arbeta, elleT ock skulle han få stryk. Tanten var en sträng och mycket
