Sida 273
Moleschott är måhända den mest framstående naturforskare af den unga materialistiska skolan, och detta derföre, emedan han företrädesvis förstått att åt sitt åskådningssätt gifva en hög grad af popularitet. Född d. 9 Augusti 1822 i Herzogenbusch i Holland, erhöll Jacob Moleschott af sin far, som derstädes praktiserar som läkare, en sorgfällig uppfostran, isynnerhet undervisning i lefvande språk; och faderns föredöme blef honom en väckelse att egna sig åt läkareyrket. Vid femton års ålder ingick M. i det preussiska gymnasiet uti Cleve, hvarifrån han 1842, således vid 19 års ålder, begaf sig till universitetet i Heidelberg, för att studera medicin. Bland vetenskaperna var det företrädesvis kemi, fysik och fysiologi, bland lärarne Tiedemann och Bischoff, för hvilka den unge mannen kände sig intresserad; hvarjemte han med verklig passion studerade Hegels filosofi. 1845 blef han vid 22 års ålder medicinedoktor, sedan han redan dessförinnan genom en kritisk undersökning af Liebigs teori om växternas näring af universitetet i Harlem blifvit prisbelönt med dess belöningsmedalj i guld. Han återvände derefter till sitt fädernesland och nedsatte sig i Utrecht som praktiserande läkare. Snart började han tillsammans med Mulder, Donders och van Deen vidsträckta kemiska och fysiologiska arbeten, af hvilka frukten blef de i förening med Donders utgifna ”Holländische Beiträge zu den anatomischen und physiolo-gischen Wissenschaften.” I sina filosofiska åsigter slöt sig Moleschott nu allt mer och mer till Feuerbach. — Snart började han dock längta tillbaka till Heidelberg, dit han äfven återvände, hvar-effcer han (1847) derstädes speciminerade som privatdocent, först i kemi och dietetik, sedan i experimentalfysiologi och antropologi. En talrik skara likasinnade lärjungar omgåfvo honom här. Men nu kände han sig kallad att förelägga verlden resultaterna af sina forskningar öfver sådana vetenskapliga frågor, som måste intressera alla. För män af facket skref han en handbok i dietetiken, under titeln: ”Physiologie der Nahrungsmittel”, och för folket en ”Lehre der Nahrungsmittel”; båda böckerna utkommo 1850 och rönte stort bifall, förnämligast till följd af den mästerliga formella behandlingen. Isynnerhet genom sistnämnda verk, af hvilket en tredje upplaga utkom 1858, och hvaruti han bestämdt påstår, att själskrafterna och deras verksamhet äro ingenting annat än resultater af vissa materiella och kroppsliga förändringar, erhöll han ett vidtfrejdadt namn; men å andra sidan funnos dock de, som på det afgjordaste protesterade mot de i detta arbete nedlagda åsig-terna. Sin naturalistiska åskådning, som förnekade en sjelfständig samtiden. 18
