Sida 508
Heinrich Heine*).
Representanterna af den nya rigtn ingen inom tyska litteraturen kunde man lättligen vara frestad att ställa vid sidan af romantiska skolans heroer: samma snillrika dilettantism, samma kotteriväsen, samma jägtande efter ovanliga vändningar, samma intentionens öfvervigt öfver utförandet. Men den skald, som står i spetsen för denna period, och hos hvilken all den ännu återstående omoraliska kraften koncentrerar sig, — var en äkta och betydande skald, för så vidt den förtjenar en så skön benämning, hos hvilken dock poesiens och sinnets friskhet saknas. Hur svårt Heine än försyndat sig mot sig sjelf, mot konsten och mot sina landsmän, få vi dock icke glömma, att han skänkt oss många sköna gåfvor, som göra hans minne heder.
Heinrich Heine, en nevö till den rike judiske bankieren Salomon Heine i Hamburg, föddes i December 1799 uti Düsseldorf. Hans mor var en adelsdame af kristna religionen. Uppfostrad till köpmansståndet, var Heine en tid anställd i denna egenskap uti Hamburg, men öfvergaf handeln och egnade sig åt juridiska studier, först i Bonn. Ynglinga-intrycken af det brokiga lifvet vid Rhen, de sagor, som ännu bland folket lefdé i berättelser och visor, de germanistiska studierna och den så högt ansedde A. W. von Schlegels föreläsningar bestämde hans poetiska rigtning. Emellertid fick han romantiken, så till sägandes, ur andra hand, fullständigt tillredd och i full form; och han emottog den med en bildning, för hvilken den egentligen måste vara främmande: han lefde sig ej omedelbart och med hela sin själ in i denna romantik, såsom hans föregångare hade gjort, — utan han upptog den som en skriande kontrast mot alla sina föreställningar, mot sina religiösa och politiska tänkesätt, mot sina lefnadsvanor och mot sin logik. Romantiska skolan hade uppoffrat lifvet och verkligheten för idealet; Heine fasthöll lifvet i hela dess sträfva sinnlighet, i alla passionens och förståndets konseqvenser: han idealiserade på samma gång sinnenas lif och drömmarnas lif. Dessa begge sammanflöto med hvarandra och vunno derigenom en belysning, som måste lika mycket intaga som förvåna.
*) Ofvanstående artikel är hemtad ur Julian Schmidts stora arbete, ”Geschichte der deutschen Literatur im neunzehnten Jahrhundert”, — ett verk, som väckt och förtjenar mycken uppmärksamhet, hufvudsakligen för den skarpa kritik, hvarmed förf. skärskådar de här karakteriserade skriftställarne..
