Sida 420
!#• *•At vÄre eller ikke Yttre*'! Roman i tre Dele af 0. H.
Andersen *).
Yår danske sagoförfattares roman bär, som man ser, som titel, och äfven till motto, Hamlets bekanta ord: ”Vara eller icke vara?” och har verkligen något af det grubblande svårmod, som ligger i denna fråga och dess lösning; men romanens stämning är derjemte barnsligt naiv, glad och enkel, så att förf:s natur ej heller här förnekar sig. Likväl torde detta arbete ej kunna mäta sig med Andersens föregående romaner, t. ex. ”Impro visatören”, hvar-ken i uppfinnipg eller ämnets behandling. Det är mera en bekännelseskrift i biografisk form än en egentlig roman. Yi finna här en mängd åsigter, som råka i konflikt med hjeltens öden och finna sin vederläggning eller sin bekräftelse hos bokens öfriga personligheter. I hjelten, Niels Bryde, hafva vi åter en af dessa förf:s älsklingsfigurer, som arbeta sig upp ur ett ringa och betryckt lif till bildningens höjder. Humorn är äfven här den djup tänkta utvecklingens trogna följeslagare. Den fattiga Niels är fosterbarn hos en enkel och fridsam pastor på landet, som ger honom religionsundervisning och lärer honom ”skrifva dansk stil” m. m.; han blir student och låter nu sin tro på Gud gå upp i sina djupa vetenskapliga studier. Kriget mot Tyskland förer honom ut på slagfältet; och vi få nu en, icke bittert-fiendtlig, men danskt-nationell, naiv framställning af kriget om hertigdömena. Niels känner på slagfältet ett behof af och en längtansfull aning efter en tro på Gud; hvad vetenskapen beröfvat honom, synas lifvet och ödet vilja återskänka honom. Likväl kommer hans skepticism först riktigt i stridens eld genom hans förhållande till ett älskadt väsen. Esther Arons, en judinna, har på Gamla Testamentets botten genomkämpat våra dagars stora strid mellan anden och materien; och hennes strid slutar dermed, att hon öfvergår till Nya Testamentets bekännelse. Niels Brydes förhållande till och samtal med Esther, — som nu ”blifvit honom en del af verlden, hvilken han icke kan vara förutan” — utgöra bokens egentliga kärna; och de många sinnrika reflexionerna i det höga ämnet göra den till en bekännelseskrift. I Esthers väsen brinner Trons låga med österländsk glöd; men hennes kroppshydda förtärs af denna eld: Choleran bortrycker henne
*) Vi hafva visserligen i vår anmälan endast utfäst oss att bland Pressens Alster upptaga inhemska företeelser på litteraturens område; men i anseende till de skandinaviska litteraturernas nära förvandtskap, komma vi att äfven räkna dit naboländemas litterära verk. Vi göra i detta häfte böljan med tvänne danska och ett norskt arbete samt en öfversättning från norskan.
