Sida 279
sta banden utkommo i November 1855; och i Carl V:s Klosterlif, gom utgör ett slutord till en ny upplaga af Robertsons Carl V, är den af äldre historieskrivare med mångahanda romantiska tillsat* ser utstyrda slutepisoden af den mäktiga kejsarens lif efter samtida och autentika källor framställd i sitt rätta ljus. Dessutom har P. äfven utgifvit en liten volym blandade skrifter, försök och recensioner.
Rtmeii, Preussens Phidias, dog i Dresden d. 3 Dec. 1857 och hvilar på kyrkogården vid Oranienburger-porten uti Berlin. Christian Rauch var född d. 2 Jan. 1777 och skulle alltså, om han lef-vat en månad till, hafva uppnått sitt 81:sta år. Han hade kommit till Dresden full af mod och förhoppning att blifva fullkomligt återställd från sin sjukdom (ett stenlidande): ingenting oroade honom annat än tidsförlusten; och han gladde sig åt nyheten, att det stora carrariska marmorblock ankommit, af hvilket han skulle skapa sin Moses-grupp. Moses ligger på knä på berget, ber till Jehovah om seger för sitt folk och gör ett löfte, att så länge hålla händerna i höjden, till dess segern är afgjord; och si! då krafterna ej längre stå den gamle bi, då hans armar vilja sjunka, då komma tvänne englar och stödja honom, till dess pröfningens och löftets timma är förbi. — Man prisar detta sista verk af Rauch såsom hans mest betydelsefulla; dess utförande i marmor har nu blifvit öfverlåtet åt hans läijungar. En egen ödets skickelse var det, att, liksom gips-afgjutningarne i det Meng’ska muséet i Dresden åt Rauch i yng-linga-åren gåfvo de första storartade konstnärs-intrycken, det äfven var de i samma kabinett efter en ny anordning uppställda konstskatterna, som beredde honom den sista konstnjutningen. För icke länge sedan såg man ännu den höga ståtliga gubben med de långa silfverlockarne — sedan Göthe har i den tyska konstnärsverlden ingen skönare man funnits, — i gallerierna framför fordna och nyare tiders mästerstycken, omgifven af en skara konstnärer, hvilka häpnade öfver den friskhet och varma hänförelse, de funno hos den gamla mästaren, som uppfyllt hela Tyskland med sina verk. Förnämligast har han likväl arbetat för den preussiska staten, hvars krigiska hjeltar han huggit i marmor och gjutit i brons. Det förnämsta nationella uppdraget, att framställa Schiller och Göthe som två förbrödrade apostlar, vägrade han blott derföre att utföra, emedan, enligt hans uppfattning, gruppen nödvändigt fordrade en idealisk beklädnad; men konung Ludvig yrkade på bibehållandet af tidskostymen och gjorde detta till ett vilkor. Öfvergån-
