Sida 80
Med furstinnan Lieven bortgick vår tids sista stora politiska verldsdame, och hennes plats i det diplomatiska umgängcslifvets kretsar torde svårligen blifva återbesatt. Både i afseende på själs-gåfvor och karakter var hon i besittning af egenskaper, som nnder alla förhållanden gjorde henne passande för en utmärkt och betydande ställning. Dock kan man med skäl säga, att hon var fullkomligt danad för den rol, som i lifvet tillföll henne. Furstinnan Lieven egde, utom vidsträckta historiska kunskaper, äiven en ej obetydlig litteratur- och språk-kännedom samt var stor vän af musik. Det franska språket skref och talade hon rent och flytande; deremot hade hon under tidernas lopp så glömt sitt modersmål, att hon ej mer obehindradt kunde begagna det. Hennes sätt att uttrycka sig var för öfrigt utmärkt genom korthet och klarhet. — Hon efterlemnade en stor förmögenhet och en dyrbar juvelsamling.
Ett fruntimmer, som så att säga omsväfvades af de vigtigaste statsintriger, af sitt tidehvarfs alla betydande och inflytelserika personligheter, som lefde midtuti de kretsar, der 1815 års politiska byggnad restes och som dessutom var begåfvad med den finaste observations- och uppfattnings-förmåga, skulle säkerligen kunnat lemna rika bidrag till vår tids historia samt lösa mången politisk gåta och afslöja mången diplomatisk hemlighet; men furstinnan Lieven, såsom ett fruntimmer af verld, egde äfven tystlåtenhetens dygd och lärer helt visst hafva dragit försorg om, att denna äfven efter hennes död icke skulle förnärmas. Väl efterlemnade hon talrika papper, och efter hennes frånfälle förkunnade man med förhastad brådska, att hennes med egen hand redigerade Memoirer snart skulle utkomma; men dessa torde dock ännu rätt länge låta vänta på sig, så framt de ens någonsin komma i dagen.
Skendåd och likfårbrftnninf.
Möjligheten att i det skendöda tillståndet blifva lefvande be-grafven är så oroande, att medlen till igenkännande af det verkligen inträdda dödstillståndet ännu i dag så mycket ifrigare eftersökas, som tecknen till börjad förruttnelse hittills lemnat det enda säkra beviset på verklig död. För några år sedan blef fransmannen Bouchut belönad med ett pris för sina undersökningar, hvari-genom han kom till det resultat, att man kunde med säkerhet
