Sida 412
Men allt detta och mycket annat måste läsas i sin helhet i sjelfva arbetet, hvilket vi synnerligen rekommendera hos både mer och mindre bildade läsare; och vi fröjda oss redan på förhand åt det allmännare intresse, som den riksvigtiga saken sålunda skall vinna, helst vi äro öfvertygade, att mången skall roa sig med att sjelf experimentera med romm-utkläckning, hvilket, enligt den i boken gifna anvisningen, låter sig göra ej allenast i smärre och lätt ordnade apparater i uthus vid hemmet, utan till och med i hvilket boningsrum som helst, i en liten skål eller ett théfat. Vi äro förvissade, att först då, när man ser undret för sina egna ögon i lifslefvande verksamhet, skall man känna sig rätt lifvad till förmån för en 9ak,t som ändå aldrig blott genom andras berättelse kan vinna det rätta deltagandet.
12- W*ywm år vid nrlNortii-1hextern; anteckningar i berät-
telseform af ”Palle Block”
Öfvertygad, som Ref. är, att hvar och en, som är intresserad för teater — och dessa äro hos oss legio, — och, som med något intresse följt den svenska scenens företeelser, skyndat att läsa denna bok; lika öfvertygade äro vi ock, att läsaren ej funnit stort annat än en tillfredsställelse för nyfikenheten. Dock ej allenast nyfikenheten att läsa boken, utan fastmera det begär, han känt att få veta nägot mera om skådespelarne och skådeplatsens hemligheter än dem, man lärer känna genom att ”gå på spektaklet.” Författaren eller Antecknaren eller ”Utgifvaren” eller bokens hjelte (Albert Berg) — hvem det nu är, som här tecknat sina öden — har, såsom berättare, hufvudsakligen lagt an på att porträttera ännu lefvande personligheter vid våra teatrar; och han har lyckats väl, icke precis såsom en skicklig porträttör, utan snarare som en öfvad genremålare: man igenkänner personerna mindre på deras egna drag än på de väl valda och återgifna accessoirerna.
Förf. har naturligtvis äfven fått tillfälle att uttrycka åtskilliga åsigter i afseende på teater och teaterlif. Bland dessa, oftast helt lösligt framkastade och understundom ganska ointressant framställda tankar, är det dock en, som är något mera genomförd, åtminstone ofta upprepad, och som derföre främst faster uppmärksamheten, — och mot denna skulle vi vilja lifligt protestera. Det är nemligen det påstående, att ”menniskan inte gerna kan tjena tvän-ne herrar med så motsatta fordringar och lynnen som hemmet och scenen”, — en sats, som tillämpas först på aktriserna i allmänhet och, hvad de manliga histrionerna beträffar, endast på landsorts-
