Sida 165
förr än Sverige åter hade en ny regering, nemligen af d. 6 Okt.
1857, då kronprinsen-regenten reste till Norge; och för andra gången tillförordnade H. K. H. regenten en interimsregering d. 5 Maj
1858, fifvenledes vid en resa till Norge (för att der öppna stor-
thinget). Grundlagen föreskrifver i dylikt fall en regering (se of-yan) af ”Tre Ledamöter af Statsrådet, under den Ordförande, som Konungen (— och alltså äfven Regenten—), antingen ibland Prinsar af sitt Hus eller ibland Statsrådets Ledamöter, särskilt nämner.” Vid det första tillfället var dåvarande justitiestats-ministem Günther ordförande; senare gången tillsattes, lika grundlagsenligt, hertigen af Östergöthland, Oscar, till regeringens ordförande. Alltså en ny tillämpning, på den gällande grundlagens botten, af den önskade prinsregeringen. (Forts, i nästa häfte.)
Om månan: dess naturbeskaffenhet och dess Invånare*
Om man skulle vilja följa' och återge de mångfaldigt olika uppfattningarne af de lunariska förhållandena under särskilda tide-hvarf, skulle man i dem se afspeglade hufvuddragen af den utveckling, som teorierna och fantasierna öfver verldsbyggnaden efterhand genomgått. Men vi hafva alldeles ej för afsigt att här särdeles djupt inlåta oss i månteorierna och deras utveckling; vår uppgift är blott att kasta en blick tillbaka på en på fantastiska selenografier rik period och derefter uppmärksamt följa den nyaste tidens forskningar och iakttagelser på detta område. Dessa observationer och forskningar synas väl vara vida fattigare på pikanta resultater; men genom en fördomsfri pröfning skall det visa sig, att de för ingen del äro så onyttiga, som det i första ögonblicket kan förefalla* I spetsen för denna mönstring på månlitteraturens gebit ställa vi ett förträffligt, ej längesedan utkommet verk, ”Der Mond”, af astronomen J. F. Jul. Sehmidt i Olmtitz, som sammanställer alla hittills bekanta resultater af den teleskopiska observationen, förklarar dem på ett enkelt sätt och anförer åtminstone det hufvudsakligaste öfver månans rörelse, massa, storlek och belysning. Derjemte antydes här, huruledes ett sorgfälligt studium af Månbergens gestalt kan blifva af vigt för geologien, för så vidt det är fråga om ådagaläggandet af vissa likheter mellan jordens och dess drabants bergformer samt om en jemförande undersökning af de ofantliga krafter och deras yttringar, som gifvit tvänne
