Sida 173
skola tillskrifvas likartade organismer i andra verldar.. Ett medel, hvarigenom vi komma i beröring med den yttre verlden, är synförmågan; men deraf följer för ingen del, att månans invånare också måste se. Vi sjelfva knnna rätt gerna antaga, att de ega vissa organer, men knnna tillika vara fast öfvertygade, att dessa icke likna våra menskliga organer. Kär stundom anblicken af ett herrligt tempel gör på oss ungefår samma intryck som harmonien af en förträffligt utförd symfoni, äro vi redan benägna att åtminstone i tanken föreställa oss ett organ, som skulle framställa den högre enheten emellan våra fint utbildade syn- och hörsel-nerver. Det bör icke betviflas, att ju organismer äro möjliga, som undandraga sig hvarje jordisk analogi. Vi stå här infor det dunklaste problemet, men vi ana Guds allmakt äfven på detta kosmiska gebit. Den allvise Fadern, som förmått helt och hållet ändra organismernas väsende på en planet utan att betjena sig af de bekanta vanliga metamorfoserna, kan ju äfven vidare på firmamentets otaliga stjernor hafva oändligen ofta upprepat samma förnyade skapelse som på vår jord och kan än ytterligare göra det; men vi nedkasta oss inför Honom, tillbedjande, i stoftet, då vi ej förmå utforska det skapades första ursprung, de dunkla hieroglyfer, hvil-ka hemlighetsfullt omslöja materiens yttringar samt i och genom densamma äfven för oss dölja verldsalltets yttersta och högsta princip.
Théâtre français och Rachel.
(Af en tysk resande.)
”Man sysselsätter sig i Paris mycket med teatern; ja, man kan med skäl säga det, man sysselsätter sig för mycket dermed. Under det de allvarsammaste, gedignaste böcker, frukter af de flitigaste studier, endast med stor möda kunna tillvinna sig kritikens uppmärksamhet, utgör den klenaste, haltlösaste teatervara för hvarje vecka i jurnalerna ett ämne för de vidlyftigaste reson-nemanger, ett ständigt förnyadt ordsvall. Akademiska pris, uppmuntringar från regeringens sida, allt slösas på den dramatiska litteraturen; och dock är teatern ingalunda den lyckligaste form, under hvilken den fransyska anden i våra dagar uppenbarar sig. HvaTken akademien eller staten förmå att till lif framkalla nya verk af den beskaffenhet, att de på en gång motsvara publikens önskningar och tillfredsställa fordringarne af den tidsenliga för*
