Samtiden. 1858

fysikaliska förhållandena. Härmed vare nn huru som helst, så mycket är dock säkert, att kännedomen om Afrika genom hans tidiga död lidit en stor förlust. — D:r 0:gs bredd-bestämningar liafva I det hela befunnits vara pålitliga; till och med hans längd-bestämning af Belarigo, hufvudön i Tsad, håller professor Encke i allmänhet för riktig, och den överensstämmer äfVen med andra uppgifter.*

Ra*i»o. Lord Fitzroy James Henry Somerset Raglan, engelska armeens öfverbefälhafvare i orientaliska kriget, var född den 30 September 1788. Vid knappast 16 års ålder ingick han, den 9 Juni 1804, såsom kornett vid 4:de lätta dragonregementet och blef genom köp redan följande året löjtnant och sedan han en kort tid varit attacherad vid beskickningen i Konstantinopel, äfven kapten 1808. Denne unge krigares militäriska historia blef från denna tid nästan identisk med hela den britiska härens i de ärofulla peninsularstriderna under Wellington, som trodde sig hos honom hafva upptäckt ovanliga strategiska anlag och redan 1809 ställde honom i sin omedelbara omgifning såsom chef för sitt krigs-kansli (Military Sewetcury), hvilken befattning han bibehöll ända till krigets slut. Emellertid utmärkte sig lord Fitzroy Somerset, såsom han då hette, ej allenast i öfverfältherrens kabinett, utan ock genom lysande tapperhet på slagfältet, och uti den långa serien af de stora bataljerna vid Roleja, Vimeira, Busaco, Talavera, Vittoria, Salamanca, Nivelle, Orthez och Toulouse nämnes hans namn alltjemt med ära. Vid stormningen af Badajoz var han den förste, som besteg bresehen och mottog den franska kommendantens väija. Ar 1811 avancerade han till major, 1812 tUl öfverst-löjtnant och, efter slaget vid Waterloo 1815, hvarvid han förlorade högra armen, till öfverste. Derpå gick han med Wellington till Paris, och åtföljde honom äfven sedan på hans beskickningsresor till Wien, Verona och Petersburg. Emellertid valdes han till ledamot af Underhuset, blef 1818 anställd såsom sekreterare vid gene-ralfälttygs-embetet, hvarifrån han sedan befordrades till sekreterare hos öfverbefälhafvaren för engelska hären, lord Hill. Samma befattning innehade han ännu, då 1842 hans fordne fältherre, Wellington, ånyo mottog öfverbefälet öfver armeen. Under hela denna tid utöfvade han ett afgjordt inflytande på den engelska krigs-förvaltningen, för hvars såväl företräden som brister han är lika ansvarig. Derunder hade han avancerat 1825 till generalmajor, 1830 till chef för 53:dje infanteriregementet, 1838 till generallöjtnant samt slutligen, efter Wellingtons död, till generalfäHtygmä-