Samtiden. 1858

feminina befolkning. Sjelfva i allmänhet så innerligen täcka, äro de i rätt mycket det ”täcka könets” representanter inom djurverl-den." Hvilken liflig, sprittande rörlighet, hviiken Qeskande beställ-samhet, hvilken omvexlingslysten flyktighet — men tillika hviiken okonstlad näpenhet och naivetet, hvilken omedelbar lefnadsfriskhet, hvilket naturligt behag i alla former och rörelser finner man icke hos dessa skogens vingade barn! — ”Ser uppå foglarna under him-melen” — ja, ser uppå dem, men icke blott såsom en ögonfägnad; lyssner till dem, men icke blott såsom en öronlust; gifver akt på dem, såsom edra läromästare, j menniskor. De kunna i sanning, i allt sitt oförstånd, lära eder rätt mycket af högre, af vig-tigare betydelse; likasom det är antagligt, att de ifrån början gif-vit menniskan rätt nyttiga anvisningar i åtskillig konstfärdighet och ett ändamålsenligt anordnande af flerfaldiga jordiska bestyr.

Framför oss ligga de första 2:ne häftena af ett verk, kalladt: ”Svenska Foglarna.” Ja, det är mycket att lära af detta verk, hvars förtjenstfulle textförfattare utan tvifvel är ödmjuk nog att erkänna, att han sjelf lärt sig mycket af foglarna och af de betraktelser, hvartill de gifvit honom anledning. Att han verkligen är lård på det lärorika område, han företagit sig att behandla, visar sig af den flyktigaste bekantskap med hans arbete. Der det är fråga om att skrifva text till en serie af planchverk, har man tyvärr vant sig vid att anse plancherna som hufvudsak och texten såsom bisak, tack vare den artistiska spekulationens ockrande på litteraturens bekostnad. Men så är här icke förhållandet. Texten har här verkligen alla hufvudsakens företräden, nemligen någonting primitivt, sjelfständigt, genomtänkt — och icke blott eftersagdt — och således omedelbart lärorikt. Det är icke dilettanten, som interfolierar plancherna, utan det är vetenskapsmannen, som begagnar dessa senare till sina nödiga illustrationer. Verket lofvar också att blifva sådant, som hedrar vetenskapsmannen, naturforskaren, tänkaren, med ett ord professoren Carl I. Sundevall. Då han skrif-ver om de vingade varelserna, saknar han sjelf icke vingar, neml. både snillets och känslans. Då han för oss beskrifver fogelsången, blir hans skrift sjelf ett stycke fogelsång, okonstlad, enkel, flärd-lös — och på samma gång klar, öfvertygande och lärorik. Foglarna äro ju sjelfva högst populära varelser; och en populär be-skrifning på dem kan ju for fogelvännen icke vara annat än välkommen. Med all sin popularitet älska dock foglarna sjelfva icke oreda, icke virrvarr, utan ordning och bestämdhet — dock icke pedantisk — i alla sina rörelser och f'retag. Ordning och be-