Samtiden. 1858

ner man denna ”ledande grändtanke” i fråga om Afghanistan, Syrien, Egypten, fördraget i Hunkiar-Skelessi, Polen, Krakau, Ungern, Sulinamynningarne, engelska skeppet till Cirkassien, danska arfföljdsfördraget, — med ett ord, vid lord Palmerstons outtömliga ömhet för Ryssland och dess utvidgningar ?

Om Afghaner-kriget må vi blott anmärka, att lord Palmerston lät deröfver uppgöra en anteckningsbok, ur hvars akter han borttog alla sådana ställen, som hade kunnat kompromettera lefvande ansvariga personer, och detta så skickligt, att alltsammans vann ett utseende, som om den aflidne konsuln i Kabul varit orsaken till allt. Huru Palmerston vid detta tillfälle förolämpade sina egna engelska embetsmän för att blott icke störa vänskapen med Ryssland, derom måste man läsa hela detaljeringen i Kayes ”Historia om Afghankriget” för att tro derpå. Detta Afghankrig — Dost-Jdohammeds afsättning och återställande, under det och emedan Perserna belägrade Herat — vinner nu genom engelsk-ostindiska expeditionen mot Persien ett nytt pikant intresse till belysning af Palmerstons vishet i utrikes angelägenheter. Engelsmännen sökte då att omintetgöra sina naturliga bundsförvandter mot Persien, men omintetgjorde blott deras arméer jemte minst 10 mill. P. St., och förde sedan Dost-Mohammed åter på sin thron, hvilken de nu först tyckas vilja understödja mot Persien, sedan detta Persien redan factiskt blifvit en rysk provins.

Den ädle viscounten ansågs ganska allmänt som Polens ridderliga beskyddare. Bevis: Polackarne hade redan en månad varit under vapen, då Palmerston i November 1830 öfvertog sitt ”utrikes sekreteriat.” Palmerston teg derom, till dess Hume offentligen gjorde deraf den slutsatsen, att regeringen ämnade ingenting göra för Polackarne. Palmerston svarade med harm: ”hvarje élagfc förpligtelse, som bestående fördrag ålägga regeringen, skall åiltid biffva behörigen uppfylld.” Den 9 Juli 1833 berättar ha» för huset: ”Rysslands* anspråk på Polen datera sig feån Wiener-fördraget, hvilket fördrag garanterar polska författningens upprätthållande.” Den 26 Mars 1834 ånyo tillspord, svarade han: ”Det blotta faotum, att England deltagit i undertecknandet af Wiener-fördraget, kan icke vara synonymt med Englands förpligtelse att äfven skydda detta fördrag mot dess våldförande af Ryssland.” På samma sätt sade en gång en Mailändare till kejsar Barbaross#: ”Du har visserligen fått vår ed, men hettok, att vi alldeles ickö SVtirit att hålla den/’