Sida 229
Lord Palmerston
sina motståndare’" och vinner dem på detta sätt. Ingenting är mera träffande än följande yttrande i Punehi Palmerston fångar de fria munkorglösa hundar, som skälla på honom, sä att de låta sätta på sig munkorgar, vid hvilka, de mest indrägtiga statsembe-ten hänga. Detta är ädelt, i jemförelse med de förra munkor-garae i Towern och i jemförelse med hans företrädares i embetet vanliga praxis; ty denne ”insmorde” på detta sätt hela familjer bland sina motståndare och försåg dem icke blott med mun-, utan oekså med brödkorgar. Palmerston, som så ofta ursäktade sig med sina embetsbröders sämre exempel, kunde här jemförelse vis med nästan alla sina kolleger från skilda årtionden rätt väl två sig ren. Insmöijningen är en till lag blifven sed.
Krakau, som utom Wiener-fördraget två gånger blifvit garan-teradt, vände sig, då det blifvit besatt af ryska trupper, till Frankrike och England. Palmerston, som först hade förklarat, att han skulle skicka en konsul till Krakau, svarade den 22 Maj 1837 lord Dudley Stuart, att han hade nu uppgifvit sin afsigt, och yttrade sedan vid ett annat tillfälle: Krakaus utrymmande är mellan österrikiska och engelska regeringarne endast en fråga, som gäller tiden när.” Flera gånger tillspord om den tillämnade konsuln för Krakau, förklarade han slutligen, att han skulle positivt neka hvaije svar på sådana frågor. Men det höga huset ville redan af merkantila skäl icke låta Krakau falla och nödgade slutligen den ädle utrikes-ministern (d. 13 Juli 1840) till den spetsiga frågan: Månne vi väl kunna skicka skepp till Krakau? Då skulle det möjligen ännu ha kunnat gå för sig, men icke två dagar senare; ty d. 15 Juli 1840 undertecknade han med Ryssland, Preussen och Österrike ett fördrag, hvarigenom engelska krigsskepp uteslötos från Svarta Hafvet.
En skildring af de ytterst karakteristiska misshälligheterna mellan underhuset och Palmerston i fråga om Polen och Krakau är här icke på sitt ställe. Yi vilja endast omnämna, att han år 1846 föraf-skedade det bekymrade parlamentet med försäkran att Krakaus besättande blott var tillfälligt, samma försäkran, som han år 1853 gaf åt de ett förestående krig anande Commons; han yttrade neml.: ”Den heder, som måste lifva regenten i hvarje stor stat, skall efter min tanke äfven föranlåta kejsaren af Ryssland att frivilligt utrymma Do-naufurstendömena, så att vi icke behöfva hysa några farhågor för ett krig.” Två månader efter parlamentets afskedande år 1846 utkom österrikiska proklamationen om Krakaus införlifvande, hvaremot likväl, enligt försäkran i tlirontalet vid dess återöppnande d. 19 Jan.
Källa: Project Runeberg ·