Samtiden. 1858

fostran förträfflig. Men i de offentliga angelägenheterna deltog Cae-sarewitsch, oafsedt de ryska storfurstarnes vanliga deltagande i militäriska hedersembeten och patronat för enskilda anstalter, ingalunda på något ingripande sätt, bestämdt mindre än hans närmaste broder, storfurst Konstantin, som isynnerhet lifligt intresserade sig för marinen och anses for en energisk karakter. Csesarewitsch tillskref ryktet en fredlig, vis, väl viljande rigtning, men icke just någon handlingskraft och fasthet. Så påstods, men också med eller utan grund, mot slutet af kejsar Nikolai regering, att Alexander stod i spetsen för freds-, men Konstantin för ett krigsparti. En längre tid ansåg man det som ett* bevis mot detta antagande, att den nye kejsaren i sitt vid thronbestigningen aflåtna manifest hade yttrat: ”Vårt sträfvande skall vara rigtadt derhän att fullborda det, hvarefter kejsar Peter, kejsarinnan Katharina> kejsar Alexander och vår fader oaflåtligt hafva sträfvat.” Ty man ansåg allt detta syfta på utvidgning utåt, särdeles på Turkiets störtande till Rysslands förmån, under det att det visserligen lika väl kunde hafva afseende på Rysslands inre lyftning. Kriget fortsattes likväl i förstone med outtröttlig ansträngning; i den tillbakakallade furst Menschikoffs ställe trädde (d. 4 Mars 1855) furst Gortschakoff så-såsom öfverbefälhafvare för stridskrafterna på Krim. De i Wien öppnade fredskonferenserna ledde icke till målet; sydsidan af Se-bastopol föll efter hårdnackadt försvar i de förbundnes händer (d. 8 Sept.); men Alexander II sjelf besökte i November månad Odessa och Krim. Emellertid visade det sig dock alltmer, att de främmande regeringarne hyste förtroende för den nye kejsarens fred-älskande tänkesätt; de förmedlingsförslag Österrike gjort blefvo d. 16 Januari 1856 af Ryssland enkelt och utan förbehåll $ntagna, och på den i Februari månad i Paris öppnade konferensen tillvä-gabragtes freden, till följd hvaraf Ryssland inom en öfverraskande kort tid åter inträdde inom det europeiska statsförbundet och ett förhållande genast åvägabragtes, sådant man, efter hvad kort förut timat, knapt hado kunnat vänta sig. Alexanders möten 1847, .först med kejsar Napoleon i Stuttgart och omedelbart derpå med kejsaren af Österrike i Weimar, gåfvo en personlig sanktion åt den återställda politiska endrägten och derjemte ett bevis på den nye ryska herrskarens politiska takt och sjelfständiga hållning. Icke mindre betydande hafva de förändringar varit, som föregått i det inre af Ryssland: ett mildrande och försonligt uppträdande på alla håll; en, om ock något inskränkt, amnesti för Polen; minskning af passinskränkningarne och framför allt den stora åtgärden