Samtiden. 1858

och ingick efter någon tid vid 57:de linieregementet. Detta var en af de få truppkårer, som vid fälttåget år 1815 icke kommo i elden. De återvändande Bourbonerna antogo en strängare politik, till följd hvaraf Pelissier ställdes till deras förfogande. Efter sitt återupptagande i hären bestod han sitt prof på ett lysande sätt, ingick i generalstaben och tjenade 1819—1823 såsom regements-adjutant och löjtnant af första klassen vid Meurthes husarer. Så lärde han genom praktisk verksamhet känna alla tre vapnen, artilleri, infanteri och kavalleri. Fälttåget i Spanien, som han bi-vistade i generalstaben, var hans första. 1828 åtföljde han general Durvien såsom adjutant till Grekland.

1830 var P. i Bourmonts sällskap verksam vid eröfringen af Algier. Denna första vistelse på afrikansk jord varade icke länge och ända till 1839 blef han i Frankrike använd som major i generalstaben. Med general Schramm, som valde honom till sin ge-neralstabschef, återvände han till Algier, som han i porton års tid icke mera lemnade. Utnämnd till öfverste, gjorde han med sitt regemente år 1845 ett tåg mot Uled-Ria’s i Dahra. Tusentals men-niskor af denna stam, beväpnade, qvinnor och barn, flyktade till Kantara, en grotta, som framtill har två ingångar ofvanom hvarandra och baktill blott ett par ganska trånga remnor. Han kunde icke qvarlemna dem der; de skulle då under hans marsch framåt hafva utbredt sig i hans rygg och afskurit honom tillförseln. Lika litet kunde han slå läger framför grottan, till dess att hungern betvingade fienden; och ett anfall på denna underjordiska fästning var alldeles omöjligt. Då Araberna sköto på hans parlamentärer, gjorde han försök att fördrifva dem genom rök. Då de samlade och antända faschinerna någon tid hade brunnit framför båda ingångarne, afskickade han en ny parlamentär, och de sköto då äfven på denne. Man har sedermera af otvetydiga spår funnit, att medan båda bålen brunno, föreföll i grottan en strid, samt att det fanatiska partiet med Yataghan-hugg dref tillbaka dem, som ville lemna grottan för att gifva sig. Som Pelissier icke kände denna omständighet, hvilken mycket undeflättade ett anfall, lät han underhålla elden, till dess att på tredje dagen det sista bullret i grottan förstummades. Den innehöll numera blott lik. Denna handling framkallade i Europa ett allmänt fasans rop; men Pelissiers förmän ursäktade den med nödvändighetens hårda bud. — 1848 öfvertog Pelissier såsom generalmajor divisionen Oran, 1850 blef han divisionsgeneral. Tre gånger vikarierade han såsom ståthållare, två gånger blef han i drabbningar sårad. 1852 utförde han