Sida 326
De fyra sista Påfvarne
verflödigt" Redan titlarne visa, huru mycket olikartadt i dem är samladt. En af dem heter: "Om påfvarnes landthus och tarantlar-nes bett." I denna bok fann en tysk lärd, D:r Papencordt, hvad han hade gjort till sitt lifs uppgift att uppsöka. Såsom man vet, öfverflyttade Mötet i Trident, då det hade hållit sin sjunde seösion, till Bologna, der de båda följande sessionerna egde rum. I mötets handlingar finner man såsom orsak till denna flyttning en farsot uppgifven, hvarjemte ett läkare-intyg åberopas, hvars innehåll likväl icke meddelas. Äfven i andra arbeten har man ej funnit detta intyg; och man ansåg derföre flerestädes denna sjukdom som en förevändning, som blifvit begagnad för att maskera politiska ändamål. Vår lärde tysk hade genomsträfvat halfva Italien för att finna detta vigtiga dokument och förtviflade redan om sin lycka. En dag läste han boken om landthusen och tarantbettet, och der stod detta betänkande såsom en enstaka blomma midt i vildmarken.
Pius VII trifdes väl tillsammans med konstnärer och lärda. Vanligast såg man hos honom bildhuggaren Canova och hans sekreterare för de latinska brefven, Monsignore Testa. Den sistnämnde höll honom uppe med hänseende till allt, som timade inom de lärdas republik. Under sista tiden af sin lefnad isolerade han sig mer, dertill tvungen genom tilltagande svaghet. Den 6 Juli 1823, § ortonde årsdagen, sedan han blifvit häktad i Qvirinalpalatset af general Radet, satt han i detta palats ensam i sitt rum. Han lyfte sig i sin stol, stödde sig med ena handen mot dess karm och sökte med den andra efter snöret, vid hvilket han plägade hålla sig fast, men förfelade det, halkade och störtade till marken. Vid hans rop om hjelp ilade tjenarne till; och då han klagade för dem öfver häftiga smärtor i venstra sidan, buro de honom till sängs. Han led af samma åkomma som den, af hvilken fältmarskalk Radetzky nyligen dött, nemligen ett höftbensbrott. Hans lidanden räckte sex veckor; den 20 Augusti 1823 blef han genom döden från dem befriad.
Det mest lysande intyg för hans regering är det lugn, som under de italienska upproren år 1821 herrskade i Kyrkostaten. Sedan revolutionen hade segrat på Sicilien, i Neapel, i Sardinien, sökte den att för sig vinna Kyrkostaten. At invåname anvisades fyra samlingsplatser, Pesaro, Macerata, Spoleto och Frosinone; men ingen kom, och ingen ort höjde vapen mot den påfliga regeringen.
2. Leo XII.
Genom en verldslig furstes död lider regeringens regelbundna gång icke ett ögonblick något afbrott. I samma ögonblick, som
Källa: Project Runeberg ·