Samtiden. 1858

anhängare. Från den dåvarande milda regeringens sida uteblef all bestraffning; man åtnöjde sig att skicka den djerfve upprorsmakaren till Amerika. Men vistelsen i ett så aflägset land var icke förenlig med hans planer, och han begaf sig åter till Schweiz, der hans uppträdande från franska regeringens sida föranledde mycket energiska fordringar, att han måtte utvisas; och då man för att gifva denna begäran så mycket större eftertryck hopdrog truppmassor till schweiziska gränsen, fann Ludvig Napoleon det rådligt att än en gång söka en fristad i England. Här qvarstannade han från slutet af 1838 till 1840, då han gjorde ett nytt försök att bemäk-tiga sig franska kronan, ett försök, som hade en ännu bedröfligare utgång än det första.

Han hyrde i London en engelsk ångbåt, ”The Cicy of Edinburgh”, inskeppade sig med den bekante grefven Montholon, 53 andra personer oeh en tam örn, hvilken han ämnade låta flyga upp öfver sitt hufvud, och landsteg d. 6 Augusti i närheten af Boulogne. Omkring kl. 5 på morgonen marscherade denna skara in i staden under utropet: ”Lefve Kejsaren!” Nationalgardet samlade sig oförtöfvadt och tillfångatog Ludvig Napoleon och hans följeslagare, innan de åter hunnit inskeppa sig. Ställda inför Pärs-kammaren såsom anklagade för högförräderi, dömdes Ludvig Napoleon till lifstids fängelse, grefve Montholon och tre andra till fängelse på tjugo år, de öfriga till förlust af sin frihet för obestämd tid, en löjtnant, som gått öfver, till deportation. Ludvig Napoleon var sedan dess flera år en ensam fånge i fästningen Ham; d. 25 Maj 1846 lyckades det honom likväl att, förklädd till murare, undkomma och uppnå England, hvilket han först åter lemnade efter Februari-revolutionen (d. 28 Febr. 1848). — Hvad Ludvig Napoleon hittills inför verldens ögon gjort, var ej egnadt att väcka någon hög tanka om hans förståndsgåfvor eller hans karakter; hans företag voro ej en gång fria från den värsta försyn-delse, hvartill man i Frankrike kan göra sig skyldig, löjligheten. Hans förnämsta styrka låg i den nimbus, hvarmed i talrika folkklassers ögon namnet Napoleon var omgifvet. Men som denna nimbus likväl ingalunda var republikansk, så trodde det talrika parti, hvilket bildade oppositionen mot de herrskare, hvilka genom Februari-revolutionen kommit till väldet, att det i Ludvig Napoleon skulle finna ett beqvämt verktyg, som genom populariteten af sitt namn skulle skaffa det talrika anhängare bland de lägre folk-klas-serna, men genom sin egen betydelselöshet vara ur stånd att sjelf blifva en makt. Sålunda blef han det konservativa partiets i Frank-