Samtiden. 1858

rike kandidat, och genom detta (d. 20 Dec. 1848) Frankrikes president, bestämd att träda tillbaka för en Bourbon eller en Orleans, s&snart ett af dessa båda rojalistiska partier åter blefve möjligt hos massan af folket. Men verktyget var klokare än de, som ville begagna det. Ludvig Napoleon betedde sig från första stund, han ånyo uppträdde i Frankrike, med stor takt. Han lät påskina, att han hyste böjelse för populära och liberala grundsatser, att han hade filantropiska och religiösa tendenser, att hans önskningar och gåfvor voro anspråkslösa.

Han ville icke uppträda som sin farbrors arftagare, icke som Bonapartist, utan såsom medlare, i alla partiers intresse. Han delade också i sjelfva verket icke partiernas lidelser, just emedan han, till följd deraf, att han måst lefva skiljd från Frankrikes politiska lif, icke deltagit i deras strider; och han beherrskade dem derigenom, att han ej lät hänföra sig af deras fördomar. Han egde ett sundt förstånd och ett redigt hufvud, stor ihärdighet och en i hög grad oböjlig vilja samt förstod att ej låta någon läsa i sin själ. Tystlåten som en annan större man före honom, anförtrodde han ingen sina planer, men lät hvar och en säga hvad han hade att andraga utan att låta honom märka, om han gillade hans mening eller icke. Hinder tröttade honom icke, enär det kom honom mindre an på vägen än målet; och rörande valet af medel kunde han näppeligen råka i förlägenhet, enär hans politiska samvete ej kände sig bundet af sådana betänkligheter, som ingifvas af grundsatser. Men framför allt insåg han, att massan af folket, trött på de politiska skakningarne, fordrade lugn och ledighet till materiell för-kofran, och att det för ordningen gerna skulle uppoffra friheten, om skenet blott något så när bibehölles. Derjemte har han i alla tider varit genomträngd af en fatalistisk öfvertygelse om sin ätts kallelse att göra Frankrike stort och lyckligt. Af de mycket inskränkta rättigheter, till hvilka hans egenskap af president gjorde honom befogad, visste han draga så stor fördel som möjligt. Till och med den omständighet, att han mot den lagstiftande kåren icke egde något veto, men väl rättigheten att göra lagförslag eller tillstyrka ytterligare rådplägning öfver lagförslag, som redan blifvit förkastade, blef ett medel i hans händer att vid hvarje önskligt tillfälle skilja sin vilja från nationalförsamlingens, antaga den makttillökning, som opopulära åtgärder beredde honom, men förneka all andel i deras vidtagande. Alltid klagade han då öfver den vanmakt, hvari han hölles genom författningen, och hvarigenom han hindrades från att stäQa nationalförsamlingens reaktionsnit.