Samtiden. 1858

liga senaten kom denna önskan till mötes och förklarade, att kejsardömets återställande vore nationens vilja. Detta bekräftade denna med 7,800,000 röster, och d. 2 December 1852 blef Napoleon III utropad till Fransmännens kejsare.

Sedan kejsaren sent omsider blifvit erkänd af kontinental-makterna, såg han sig om efter en gemål; men då hans bemödanden i detta afseende förblefvo fruktlösa, upptäckte han, att förbindelser med någon af de gamla dynastierna merändels utfallit olyckligt för Frankrike, och förmälde sig derföre (d. 29 Januari 1853) med Eugenie Marie de Guzman, grefvinna af Theba (född d. 5 Maj 1826), en förnäm Spanska, som redan sedan längre tid tillbaka spelat en lysande roll i de parisiska sällskapskretsarne, och som d. 16 Mars 1856 föéde honom en thronarfvinge (Napoleon Eugène Louis Johan Joseph).

Om ock Napoleon III i de tal, som han höll i anledning af sin förmälning, förklarade sig stå utom alla de förhållanden, som rådde under den gamla dynastien, var det likväl ingalunda hans mening att bibehålla denna ställning. Tvärtom gick från denna stund hans sträfvande uteslutande ut på att förmå de öfriga suveränerna icke allenast att erkänna honom som deras jemnlike, utan äfven att vara belåtna med hans roll af medlare. Lyckades honom detta, så trodde han sig hafva uppfyllt sin kallelse som franska kejsardömets återställare, och, enär han, liksom den förste Napoleon, identifierade sin personlighet med Frankrike, hafva uppnått högsta målet för Frankrikes politiska önskningar. Den orientaliska konflikten erbjöd honom ett godt tillfälle dertill och han har begagnat det förträffligt. Genom den franska landtmaktens stora öfverlägsenhet öfver den engelska, spelade han under kriget onekligen den första rollen; England värderade honom högt såsom sin trognaste bundsförvandt, Österrike eftersträfvade med ifver hans vänskap, Preussen underhandlade med honom direkte om de vil-kor, under hvilka det kunde biträda ett förbund, och antog sedermera hans förmedling i affären med Neufchätel; året 1856 såg samtliga stormakters sändebud församlade i Paris kring kejsarens ombud för att underhandla om vilkoren för en fred med Ryssland. Mötet med kejsaren af Ryssland i Stuttgart och Petersburgska kabinettets sträfvande att undantränga England ur ställningen af den med Frankrike närmast förenade makt och att sätta sig sjelf i dess ställe, betecknade höjdpunkten af den nya Napoleonska dynastiens anseende. Men då man i Frankrike fann, att de stora och blodiga uppoffringar, som det orientaliska kriget pålagt nationen,