Samtiden. 1858

en lysande framtid; men för att betrygga denna, voro förbindelser nödiga, som kunde hålla fram honom vid hofvet och skydda honom för afundsmäns stämplingar. Hans giftermål med Maria Dmitrijew-na Gurjew, dotter af finansministern (sedermera grefve) Gurjew, var derföre en tilldragelse, som icke litet hjelpte till att befästa hans politiska ställning. Fröken Guijew var hvarken mycket ung eller mycket vacker; men hon räknade icke blott slägtingar bland Rysslands anseddaste familjer, utan hon förstod äfven att i sin gemåls intresse på bästa sätt begagna den ynnest, hvari hon stod hos enkekejsarinnan, hvars hoffröken hon varit, och hvars inflytelse på Alexanders sinne var kändt. Dessutom hade hon egenskaper, som i ekonomiskt hänseende voro honom på mångfaldigt sätt nyttiga; och om äfven Nesseirode sjelf förblifvit fri från den misstanken att hafva missbrukat sitt skydd till personliga ändamål, så vill likväl ryktbt icke tillerkänna hans maka samma oegennytta.

Ar 1812 var han kabinettsråd. Brytningen med Napoleon till-vägabragte en fullständig omkastning i Rysslands internationella förhållanden — och den utländska politikens ledning måste öfvergå i andra händer. Rikskansleren grefve Rumjanzow var misstänkt såsom anhängare af franska alliansen, och ett i rättan tid honom påkommet slaganfall gaf förevändningen att aflägsna honom från ärendena. Det syntes vara naturligt att välja hans efterträdare bland män, som hittills hade representerat Ryssland vid de stora europeiska hofven, och hvilkas mognade erfarenhet ensam syntes vara vuxen en så svår kris. Man utnämnde då Kurakin, som redan förut hade förvaltat utrikes-ministéren, Rasumowski, den mångårige ambassadören i Wien, Stackelberg och andra diplomatiska kapaciteter; på den trettiotvå-åriga Nesseirode, som ännu icke hade beklädt någon högre diplomatisk post, och hvars namn var för allmänheten alldeles okändt, tänkte ingen. Men under den korta tid, som han lefvat i Alexanders närhet, hade han redan lagt i dagen de gåfvor, som äro mest egnade att förvärfva en oinskränkt monarks förtroende: denna konst att låta sin egen personlighet försvinna för herrskarens, att gissa hans tankar och förekomma dem, att skenbart lemna honom initiativet och i hans Ögon blott ställa sig som en skicklig verkställare af en högre vilja. Härtill kom äfven hans grundliga bildning, hans noggranna kännedom af statsrätten och de europeiska fördragens system, hans mästerskap i den diplomatiska stilistiken: enkekejsarinnans rekommendation gjorde det öfriga; och till mångas förvåning blef utrikesminister-portföljen visserligen till en början blott provisoriskt och med statssekretera-