Samtiden. 1858

stjernklara natten. Snart rigtades vår uppmärksamhet mot dén allt närmare kommande Kilstranden. Hundratals raketer och eldkulor upplysa här hela platsen mellan kanalen och Abbas Pasehas palats och visa den uppfylld med stående, liggande eller sittande araber och negrer. Äfven de skickligaste ryttarne bland oss kunna icke förebygga, att hofvarne af deras åsnor någon gång såra en sofvande; förtrytsamt reser sig denne upp, men han märker att han blifvit trampad af en franker (d. ä. europé). Brummande lägger han sig derfore åter till marken, ty Said Pasehas väluppfo-strade undersåte vet, att hvarje tanke på hämnd här vore fruktläs; den enda upprättelse, som han unnar sig, är den, att han förbannar vår åsnas fader. — Tätt vid kanten af den — ännu torra — kanalen reser sig vicekonungens dyrbara sidentält; det är uppfyldt med officerare af alla vapen, som här afbida morgonen. Men vänta icke, benägne läsare, att Effendi af svarta eller den guldsmyckade beyen af kamel-gardet här utan sysselsättning tillbringar tiden; Karghileh (vattenpipan) är i allas händer och erbjuder alla en mer än tillräcklig sysselsättning för kropp och sinne. Om också tjocka kol från den närstående elden falla ned på sidentältet och förbränna den lysande väfnaden, så röra de sig icke från stället; endast då de se frankerna dricka ur fältflaskan, lifvas deras drag, och alla visa sig beredvilliga att öfverträda Mohammeds vinförbud.

Omkring kl. 12 på natten förkunna kanonsalvorna böljan till den egentliga festen, Kilkanalens öppnande. Rader af fackelbärande stänger ses på jordbron, som tillsluter denna sedan sista Kih öfversvämningen; bakom facklorna stå de mohammedanska bruna araberna med hackor och spadar, och derbredvid på en lång sträcka stå kopterna med korgar för att bortbära jorden. Derpå närmar sig under ljudet af tarabouker och piccolaflöjter den äldsta af judeförsamlingen i Kairo, en gammal hebré från det närbelägna Ghizeh. Från uråldriga tider hafva judarne i Egypten den rättigheten att börja Kilens genomskärning; och antalet af dem är icke ringa, som vilja räkna denna rättighets fortvaro allt sedan den bi-bliéke Josefs tider. Den gamle gör nu med spaden en inskärning i vallen, och genast börja araberna att bortskaffa jorden och kopterna att bära den till stranden. Blott en smal kant af jordvallen låter man qvarstå, på det att den såsom sista hindret för Kilfloden må aflägsnas först vid Paschans ankomst, omkring kl. 6 på morgonen. — Ändtligen grydde morgonen och visade, huru arbetet på kanaldammen redan var nästan fullbordadt: blott ännu en lätt genomskärning behöfdes, innan Kilen störtade sina bruna vågor till