Samtiden. 1858

Då februari-revolutionen öfverraskade Frankrike och verlden, befann sig d’Hilliers såsom befälhafvare för en division i Besançon. Ledru Rollin’s röda utskickade hade valt denna stad till ett af sina högqvarter; men de hade dervid glömt general d’Hilliers. Dennes energi antog en så hotande karakter, att de röda drabanterna i största hast rymde fältet, och frigrefskapets tacksamma inbyggare valde Baraguay d’Hilliers till sin representant. Han var medlem af båda nationalförsamlingarna och utöfvade, såsom en af det stora ordningspartiets ledare, ett betydligt parlamentariskt inflytande. Med Cavaignac var han i dåligt förstånd och bemötte segraren i juni-drabbningen åtskilliga gånger med bestämd ohöflighet. Han kunde icke fördraga, att en yngre officer, som han så länge hade sett långt under sig, nu stod öfver honom. Hans förhållanden till prinspresidenten togo den vändning, att han slutligen blef vald till öfverbefälhafvare för de mot romerska republiken bestämda trupperna. Detta val var ieke angenämt för det ultramontana partiet, och de uttömde sig i anspelningar på honom för hans gudlöshet. Att han råkade i åtskilliga konflikter med den återupprättade andliga styrelsen, förbittrade hans mäktiga motståndare ännu mer; och inom kort tid derefter blef han återkallad från Italien. — Ett år efter sin återkomst inträdde han som militärbefälhafvare af Paris i Changarnier’s ställe. Man drog deraf den slutsats, att han erbjudit prins-presidentens personliga politik sin tjenst; men så förhöll det sig ej. Antingen han erhållit diplomatiska varningar med afseende på framgången deraf, eller att han hade andra betänkligheter mot statskuppen; nog af, han afträdde från sin post. Under decemberdagarne år 1851 såg man honom icke bland de för Louis Napoleon stridande och icke heller bland de mot honom protesterande generalerna; och äfven sedermera höll han sig afsides derifrån. Sodan den nya makten fullkomligt hade befästat sig, blef han fastare i sina bonapartistiska tänkesätt och antog en af vice-presidentsplatserna i senaten. Ar 1853 afgick han som sändebud till Constantinopel, der han under förberedelserna till orientaliska kriget spelade en mera militärisk än diplomatisk roll. Den tid, som andra ambassadörer använda till intriger, använde han till mi-litäriska inspektionsresor, till uppsättande af betänkanden angående bästa användandet af de turkiska stridskrafterna och dylikt. Den första diplomatiska förveckling, i hvilken han råkade, löste han så, att han lät säga sin motståndare, att den hand, i hvilken han plägade hålla pistolerna, blifvit skonad i Leipziger-slaget. Efter full-ändadt uppdrag var han ej längre behöflig i den turkiska hufvud-