Sida 493
De fyra sista Påfvarne (slut)
I alla samvetsfrågor högst betänksam, var han sträng, kanske hård, mot sig sjelf och ännu mer mot andra. Att han alldeles icke gynnade sin familj, kan man endast gilla. Ännu samma dag han valdes, skref han till sina slägtingar i landsorten och förbjöd dem i de bestämdaste ordalag att komma till Rom. Diplomatiska inflytelser, som ville^öra-sig gällande för omtyckta personer, motstod han med fasthet. Ar 1824 gjorde sig den franske gesandten mycket besvär med att för en slägtinge, abboten Ludvig Frans August, hertig af Rohan-Chabot, prins af Leon, vinna den romerska purpurn. En af hans följeslagare föreställde för påfven denne mans rättvisa anspråk, men Pius VIII svarade med sin mildaste stämma:
Sunt animus, pietas, virtus, sed deficit cetas.
Fransmannen höll sig ändock icke afvisad, utan förnyade i en senare audiens sina framställningar. Denna gång fick han höra en latinsk hexameter, som började på annat sätt, men hade samma fatala slutord:
Sunt mores, doctrina, genus, sed deficit cetas *).
Sex år förminskade abbotens enda fel, och Pius VIII gaf honom då kardinalshatten. Efter julirevolutionen blef Rohan öfver-fallen af en pöbelhop och groft misshandlad. Wiseman tror, att hans lif derigenom förkortades; men kardinalen dog likväl icke förrän i Februari 1833.
Pius VIII hade en vurm: den att samla gamla mynt. Då han en längre tid hade stängt sig inne med någon främling och enhvar trodde att högvigtiga diplomatiska förhandlingar egt rum, så hade det i sjelfva verket icke varit fråga om annat än äktheten och värdet af något mynt från Galbas eller Vespasianus’ tider. Med undantag af denna vurm var allt endast fromhet och lärdom.
Hufvudsakligen sysselsatte sig denne påfve med bibliska litteraturen och egnade sin uppmärksamhet åt alla dermed sammanhängande skrifter, de tyska protestanternas icke undantagna. Då kardinal Wiseman meddelar detta, fäller han öfver de tyska teologiska rigtningarne ett omdöme, hvilket vi, så ytligt och till en del oriktigt det ock synes, här vilja meddela, eftersom det utgår från en engelsk kardinal. ”H varje lärd vet”, säger han, ”att bibeln i Tyskland under mer än en menniskoålder varit tummelplatsen för mån-
*) På svenska kunna dessa verser öfversättas ungefär så här, nemligen den första:
Snille, fromhet och dygd äro hans, men åldern ej hunnits; och den senare:
Seder, lärdom och börd äro hans, men åldern ej hunnits.
Källa: Project Runeberg ·