Samtiden. 1858

synt. Utan att djupare inlåta oss i saken, inskränka vi oss till den anmärkning, att detta domslut har varit föremål för tre lika berättigade tolkningar. Bunsen och preussiska regeringen hafva uppfattat den som en mildring af de stränga romerska grundsatserna, ultramontanerna som en skärpning deraf och romerska kurian å sin sida som en ynnest, hvilken blott har afseende på de i blandade äktenskap födda barnens legitimitet.

I denna påfves tid infaller emancipationen af de engelska katolikerna, som i Rom naturligtvis firades som en högtid. På morgonen sjöngs ett Tedeum, på middagstiden föranstaltade monsignore Nicolai en lysande måltid, på aftonen var det engelska collegium ståtligt illumineradt. På gatan var en improviserad orkester, besatt med utmärkta musici; och lampor och musik ditlockade en mängd menniskor. Huru många ibland dem torde väl ha förstått den i briljanteld strålande inskriften: Emancipazione Cattolica? Wiseman betviflar, att det varit många. I Rom kände man på sin höjd till irländska katoliker; att äfven i England trosförvandter lefde, var för romarne alldeles obekant, och äfven engelska författningen var dem alldeles okänd.

Så mycket bättre kände Kyrkostatens hemliga politici spanska författningen af 1812, de dåvarande Carbonari’s afgud. Dessa fiender bevakade Pius VIII med en ängslighet, som icke- på lysande sätt vittnar om hans mod. Han förföljde dem, som dock blott voro en svag och ringa hop, med förordningar, polisåtgärder, hårda straff; och liksom om allt detta icke varit nog, gaf han ett betydelsefullt exempel genom att uppmuntra Sanfedisternas motför-bund. Icke de 26 Carbonaris, hvilkas upptäckande var hans regerings största politiska händelse, utsådde säden, hvilken blott allt för sna^skulle uppgå i strån och ax, utan hans olyckliga politik att vilja vinna dagens strid uteslutande med en flygel af hären, nemligen den på yttersta högern.

Vi vilja gerna tro kardinal Wiseman, att julirevolutionen gaf dödsstöten åt denne ängslige påfve, som lät Sanfedisterna styra i sitt ställe. Då en hans vän på en annan thron, nemligen konungen af Neapel, dog, löstes hans svaga krafter fullkomligt. Den 1 December 1830 drog Pius VIII sitt sista andedrag. Han dog så fattig, att han icke var i stånd att med egna medel försörja en gammal trogen tjenare. Att hans embetsmän lade till handlingarne hans förfrågan, huruvida det var rätt att åt denne man anvisa en liten pension på offentlig stat, påskyndade icke litet hans död.